”De är i princip förlamade av muskelsvaghet, kan inte ens dricka ett glas vatten”

VÄGEN GENOM COVID-VÅRDEN. ”När Mölndals sjukhus fick IVA-platser för covid-patienter i slutet av mars blev det ganska snabbt uppenbart att det behövdes IMA-platser också. IMA, intermediärvård, är en vårdnivå som ligger mellan IVA och vanlig vårdavdelning. Tanken är att det ska funka som step down- eller step up-vård. Jag är specialist i internmedicin och har jobbat mycket på akutmottagningarna på Östra och Mölndal, men också en hel del på vår ”vanliga” IMA. Omhändertagandet av akut sjuka patienter är alltså det jag sysslat med mest. Därför tyckte jag det här kändes spännande redan från start. Den 5 april öppnade vi avdelningen, som i vanliga fall är en strokeavdelning. Då hade vi snabbutbildat vårdpersonalen i en vecka och fått all nödvändig utrustning på plats. Jag kommer återkomma till det, men jag är verkligen rörd och imponerad över hur sjuksköterskorna och undersköterskorna tagit till sig allt det här nya.

Som mest har vi haft nio platser. Nu har vi sex stycken. Totalt har vi vårdat ett drygt 50-tal och lite mer än hälften har kommit från IVA Mölndal. När patienterna kommer hit är de i princip förlamade av muskelsvaghet, de kan ofta inte ens dricka ett glas vatten, och är väldigt förvirrade och deliriösa efter att ha legat nedsövda så länge. De är vakna, men förstår inte var de är och vad som har hänt. De är rädda för oss som jobbar, och skyddskläderna hjälper inte precis i det läget. De kan vara väldigt rädda på natten, agiterade, nästan verka schizofrena. De flesta får en lagom dos lugnande, men doseringen är svår, för vi vill samtidigt att de ska kunna komma upp och röra sig. Mobiliseringen är jätteviktig och våra fysioterapeuter och sjuksköterskor är fantastiska på att lirka med patienterna så de kommer igång med rörelse.

På IVA har de alltid kopplat ur respiratorn minst ett dygn innan patienten kommer till oss. Men många har fortfarande kvar sin trakeostomi, hålet och röret i halsen. De är uppkopplade mot hjärtövervakning, vi mäter syresättning, tar blodtryck ofta. Många har kvar sin artärnål som vi kan ta prover från, framför allt för att se syrgasnivåer i blodet. Flertalet har sond ner i magen, de kan ju inte svälja. Många på IMA får syrgas, ibland via högflödesgrimma. Det kan för en del vara ett sätt att slippa hamna i respirator. Patienten får en grimma på näsan som vi kan ge mycket syrgas i, mer än i våra vanliga syrgasmasker. Luften värms upp och befuktas i maskinen innan den andas in. Då tolererar patienterna luftflödet bättre, vilket gör att vi kan ge mycket högre flöden än vanligt. Samtidigt är det inte så ansträngande för patienten, som inte behöver jobba så mycket med andningen själv. De virala lunginflammationerna patienterna ofta får har de kvar väldigt länge. De kan ha riktigt höga infektionsparametrar. Men om lunginflammationen beror på covid-19 hjälper inte antibiotika.

Vissa ligger bara här i två-tre dagar, andra i upp till tre veckor. En del kan åka hem direkt efter IMA. Andra flyttas till post-covid-avdelning eller någon annan avdelning. Den äldsta patient vi haft var född på 20-talet, den yngsta i slutet av 90-talet, men de flesta är födda på 50-60-talet. Fyra patienter har tyvärr dött på vår avdelning. De har alla varit väldigt gamla eller multisjuka, man har känt på sig från början att de inte kommer klara sig. På en strokeavdelning är man van vid dödsfall, och van vid att hantera dem som en grupp, med reflektionstid och ett bra klimat för den typen av samtal. Ett av dödsfallen var väldigt jobbigt. De närstående var med och allt var förberett, men från att vi satte in palliativa läkemedel gick det så oerhört snabbt, det brukar ta från några timmar till flera dagar, men här gick det mycket snabbare än så, på 10-15 minuter. Det blev traumatiskt och jobbigt för både patienten, de närstående och för medarbetarna. Vi fick samla alla medarbetare och berätta vad som hade hänt, hur vi läkare hade resonerat och varför. Att ta sig tid för den sortens samtal är väldigt viktigt för att alla ska orka.

Det var verkligen ett lyckokast att det var just strokeavdelningen som omvandlades till IMA. Det är en välfungerande avdelning med stabil personal. Dessutom är sjuksköterskorna och undersköterskorna vana vid att vårda patienter med trakeostomi. Eftersom drygt hälften av patienterna som kommer från IVA har det är det väldigt bra att vanan redan finns. Att patienterna i princip är förlamade är man också van vid på en strokeavdelning. Men i övrigt har allt varit nytt. Jag är otroligt imponerad över hur snabbt vårdenhetschefen Nada Omeirat och medarbetarna har satt sig in i allting och hur spännande de verkar tycka att allt är. De är inte vana vid att vårda så här många svårt sjuka patienter på samma gång, men nu har jag hört många säga att de vill fortsätta ha den här höga nivån. Samarbetet med IVA ger oss en stor trygghet. Jag tror vi alla är tacksamma över att få känna att vi jobbar bra tillsammans med dem. Just nu pratar man pratar om att låta en del av strokeavdelningen få vara IMA-platser även efter pandemin. Det skulle verkligen gynna Mölndalspatienterna.

Som läkare med min bakgrund i akutsjukvården måste jag säga att detta är och har varit en jättespännande tid. Tre månader som varit jättejobbiga för patienterna och slitsamma för många av medarbetarna, men samtidigt så värdeskapande: ingen har varit med om detta förut. Alla har fått börja på scratch och lära sig. Sjukhusets utvecklingskurva har stigit brant uppåt. Alla andra kliniker som lånat ut läkare till oss – reumatologen, lungkliniken och flera andra. Det känns som en joint mission där vi alla ställt upp för varandra – väldigt stimulerande.”