11 november, 2020
Att tillverka vatten
När bristen på sterilt vatten slog till på sjukhuset tog Verksamhet läkemedel initiativ till att lösa frågan. På sex veckor producerades 700-800 liter av dialysvatten, som är så nära sterilt vatten det går.
Linnea Aiff, verksamhetsutvecklare på Verksamhet Läkemedel. Bild: Maja Larsson
Utmaningen
Sterilt vatten används när patienter vid behandlingar behöver stora mängder syrgas. Eftersom många covidpatienter behövt syrgas blev behovet av sterilt vatten stort. Varje patient i respirator förbrukar en liter vatten per dygn och patienter med så kallad högflödesgrimma behöver cirka tre liter per dygn.
Sterilt vatten blev alltså så småningom en bristvara. Dialysverksamheten använder stora mängder vatten i sina dialysapparater. Detta vatten är inte sterilt men nära nog – så kallat höggradigt rent – och fullt dugligt och skulle även kunna användas för att ersätta sterilt vatten i covidvården.
– Chefen för Verksamhet läkemedel tog initiativ, efter exempel från Akademiska sjukhuset, till ett projekt för att lösa frågan. Det krävde ett brett engagemang från chefläkare, Dialysverksamheten, IVA, Medicinsk teknik, Regionservice och Vårdhygien, berättar Linnea Aiff, verksamhetsutvecklare inom Verksamhet Läkemedel.
Lösningen
En produktionskedja startade. Mellan den 22 april och 17 juni tappades vatten på dialysen på Sahlgrenska sjukhuset och Mölndals sjukhus i påsar för distribution främst till enheter som vårdade covid-19-patienter. Det var personal på dialysen, men även från Verksamhet läkemedel, som rent praktiskt arbetade med att fylla påsarna.
Problemet framför allt i början var att man inte riktigt visste var alla patienter vårdades, förutom de som låg på rena covidavdelningar, och därmed inte hur många patienter som behövde sterilt vatten. Det var svårt att få ut informationen om att dessa påsar fanns på vätskevagnar för avhämtning på IVA-enheterna på Sahlgrenska och Mölndal.
– Så vi tillverkade alldeles för mycket vatten och fick oftast slänga påsar eftersom hållbarheten bara är 72 timmar. Senare såg vi mönster och kunde anpassa produktionen lite bättre.
Ett annat problem som behövde lösas var att de påsar man först använde inte var kompatibla med den apparatur som fanns i vården. Man kunde alltså inte smidigt gå från att ha använt leverantörernas sterila vatten från till att använda påsarna från dialysen.
– Medicinsk teknik arbetade hårt med att lösa detta men det slutade ändå med att vi fick köpa in nya påsar eftersom vi bedömde det som risk om det inte fungerade, säger Linnea Aiff.
Lärdomar
Projektet har givit stor förståelse för andra verksamheters/professioners situationer och för hur
komplext det är att ställa om ett ordinarie läkemedelsflöde för vårdenheterna.
– Samtidigt lyckades vi, tack vare stort engagemang. Bara på en dag hade projektet sammankallat till första uppstartsmöte och produktionen kom igång fem dagar senare.
Spridning av information är problematiskt. Projektet hade svårt att få ut information till rätt avnämare i linjen och att få information om vilka avdelningar som hade behov av sterilt vatten förutom de rena covidenheterna.
– Vi hade så långt det var möjligt kontakt med enskilda avdelningar men lyckades inte hitta alla som vårdade patienter med covid-19. Det hade varit bra i en sådan här situation om serviceorganisationerna för vården, som läkemedel och medicinsk teknik, fanns med i beslutsfattande organ. Det behövs snabba beslutsvägar och med en större överblick hade vi kunnat rikta informationen ännu tydligare, säger Linnea Aiff och avslutar:
– Jag är stolt över vårt arbete, tillsammans fick vi det att fungera. Det blev uppenbart att kunskap behövs från alla olika professioner för att klara av att se helheten och föra in olika infallsvinklar och på så sätt kunna underlätta arbetet för vården.