23 november, 2020

”Alla dessa ögonblick som aldrig går att göra om”

I rollen som etisk vägledare möter Cecilia Lundmark medarbetare som lider av moral injury – känslan av att inte kunna göra det etiskt rätta. Men i en pandemi kan man tvingas inse att valen som görs är de enda rätta.

Min mor avled stilla före covid-19. Den person som varit där på mitt första inandetag fick jag möjlighet att följa på sitt sista utandetag. Mellan de andetagen har vi delat oändliga andetag, tillsammans och var för sig, för alltid förenade i det där, mitt första inandetag, med henne som en del av mig. Jag är tacksam för att jag fick vara del av hennes sista resa på den här jorden. Det fanns stunder när jag hade velat hjälpa henne över, följa med, vilket förstås inte går. Men jag fick vara där, hålla hennes hand. Eller kanske var det hon som höll min, eller höll vi varandras? Jag blev kvar med minnen och vetskap om hur det var, där och då, med de sista andetagen. Om lidandet, om icke-lidandet, om att solen sken in genom fönstret och visade att det kunde behöva lite putsning.


Jag blev kvar, sittandes i tystnad, väntade in en möjlighet att gå. Ingen vårdpersonal behövde be mig att lämna rummet, eller be mig att inte komma eller be mig ta på mig utrustning som skydd, ingen behövde tala om för mig att jag skulle undvika att vara för nära.

I varje vårdhandling ställs vårdprofessionerna inför etiska överväganden, somliga svårare än andra. Varje övervägande kan komma att vara avgörande för patienten, närstående och för den som behöver avstå eller utföra handlingen.


Under covid-19 tycks det som om vårdprofessionerna har fått avstå från det som i normala fall varit att göra det goda. Alla dessa närstående som inte fått lov att dela det där sista ögonblicket med en älskad. Någon som ber att få ringa det där samtalet, ett ögonblick som aldrig går att göra om, det kommer inte nya möjligheter. Minnet stannar kvar hos den som inte kunde få komma, hos den som inte kunde sitta kvar på rummet, hos den som kommer in och möter det oväntade. 
Det benämns som moral injury, en upplevelse av att inte längre kunna göra det etiskt rätta på grund av rådande förutsättningar, tillstånd som pågått under en längre tid och med allt för kort tid av återhämtning.

Etiken ska kunna vara vägledande i vårdens möten med den andre. Hur blir det med den nu? Kan den ändå vara behjälplig, för att stötta i de val vi tvingas göra?


Kan det vara så att när vi ser på våra situationer i efterhand, när vi ges en möjlighet att förstå, så ser vi att valen som gjordes där och då var de enda möjliga. Med stöd i de etiska principerna så skulle principen om rättvisa kunna vara den som råder just nu. Vi ger vård till den som har störst behov. Det behövs utrymme för personalens andetag, berättelser där orden kan befria från insidan och ut. Det kanske inte är en tröst nu, men sedan.

Cecilia Lundmark är sjuksköterska och etisk vägledare på Sahlgrenska Universitetssjukhuset. Du hittar fler krönikor av henne här.

Text: Redaktionen SU
Publicerad: 23 november 2020 11:06
Uppdaterad: 23 november 2020 11:06
Kategori: Krönika

Senaste kommentarer

Nina skriver:

Så bra!
Tack!

Skriv en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Samltiga fält är obligatoriska.

Prenumerera på nyhetsbrevet

Få det senaste från Sahlgrenskaliv i din mejlkorg varannan vecka. Fyll i din e-postadress och starta din prenumeration.