Formar mötet efter barnet – varje dag

– Varför har du stora prickar på kinderna? 

– För jag fick pysselfeber i natt! Jag vaknade med de här prickarna i morse. Titta jag har i håret också! Visst heter du Hilma? Jag tror att du kanske tidigare har träffat min kompis älvan?

–Jaa, det har jag!

Pyssel-Pia träffar på fyraåriga Hilma i dagrummet på barncancercentrum på Drottning Silvias barnsjukhus. Hilma behandlas regelbundet för sin hjärntumör. I dag är första gången hon träffar Pyssel-Pia, men pappa Natanael Sjöberg berättar att hon tidigare träffat älvan Silva.

– Ja och när vi kom hit första gången mötte hon Finley. De gjorde en låt tillsammans som vi fortfarande kan skratta åt. Och jag tror faktiskt inte att Hilma har märkt, eller tänkt på, att det är samma person i de här olika karaktärerna.

Pyssel-Pia och de andra figurerna heter till vardags Josefin Malmrot. Hon är sedan februari husartist på barnsjukhuset. I hennes roll ingår att möta barn och familjer i vårdrum, på avdelning, i väntrum, på lekterapin och i entréer och korridorer.

– Det är givande att få skapa stunder av glädje som barnen kan ta med sig hem. Att få dem att skratta åt något jättedumt som gör att de tänker på något annat en stund, säger Josefin Malmrot.

Tanken med en husartist är att skapa både variation och möjlighet att möta olika barn utifrån deras intressen, mognad och dagsform, förklarar Fia Månsson, enhetschef för Lekterapi och bibliotek på Drottning Silvias barnsjukhus.

– Barn på sjukhus kan ha väldigt olika behov. Ett har mycket energi och vill leka och vara delaktigt, medan ett annat är trött, ledset eller mer avvaktande. Det kan också variera från dag till dag för samma barn. Därför är det viktigt att husartisten kan anpassa både karaktär och möte efter barnet och situationen, säger hon.

Den här förmiddagen är Pyssel-Pia på promenad mellan sjukhusets olika avdelningar och mottagningar. På Barnhjärtcentrum träffar hon femårige Björn vid akvariet.

– Kollar du på fiskarna? Jag har försökt pyssla med dem förut men allt papper blir så blött…. kanske vore bättre med köttbullar! Ska vi fråga fiskarna om de tror att det går att göra hattar av köttbullar? Pratar du fiskspråket förresten?
 
Det gör inte Björn, som däremot berättar att han brukar pyssla med farmor.

– Åh, vill hon kanske också vara med i min pysselklubb? Jag skriver upp henne här på min lista. Stavar farmor med ett eller två z?

Josefin Malmrot ingår i teamet för lekterapi och bibliotek och deltar dagligen i planeringen för varje inneliggande barn.

– Att Josefin är här varje dag ger en kontinuitet. Det gör det lättare att anpassa sig efter barnets mående. Om barnet inte orkar med ett planerat besök på tisdagen, så kan Josefin gå dit på onsdagen i stället, säger Fia Månsson.

Varje vecka gör hon omkring trettio besök inne på enskilda vårdrum. Utöver det blir det varje dag flera spontana möten runtom på barnsjukhuset. Hon möter alla åldrar, från sexmånadersbebisar till 17-åringar.

– Möter jag tonåringar kan jag göra lite narr av mig själv. ”Här kommer det nån och är lite tokig och pinsam liksom”. Men oftast blir det ett lite vuxnare möte med de äldre barnen. Vi kan till exempel spela spel en stund, eller bara prata.

Josefin Malmrot är utbildad musikalartist. Hon har tidigare arbetat mycket på så kallade teaterparker, där karaktärer går runt och möter besökare, ett jobb som på många sätt liknar det på sjukhuset. Mycket handlar om att möta barn i stunden och lyssna aktivt.

– Jag gör mitt bästa för att möta barnen i det de behöver i stunden, i det som händer här och nu, på ett sätt som funkar för det barnet just då.

Barnens möten med karaktärerna ska vara en frizon från vård- eller behandlingssituationer, så vid sådana är Josefin Malmrot är aldrig med.

– De ska kunna lita på att inget som de kan tycka är läskigt händer när jag är här, så jag är aldrig med på procedurer utan träffar i så fall barnet antingen efter eller före.

Utöver kollegorna i teamet har hon alltid nära kontakt med de medarbetare som ansvarar för barnets vård.

– Jag utgår alltid från vårdpersonalens direktiv innan jag går in. De känner ofta barnet bättre än vad jag gör och vet om det är läge för mig att gå in eller inte.

Husartisten på barnsjukhuset har varit på plats i över ett halvår och Fia Månsson vill fortsätta utveckla projektet och se hur husartistens kompetens kan komma till användning i ännu fler sammanhang.

– Samtidigt vill vi vara rädda om själva kärnan i uppdraget: Flexibiliteten, lyhördheten och möjligheten att hela tiden utgå från barnet som Josefin möter, säger hon.

Båda betonar vikten av att husartisten inte kommer med en färdig föreställning där barnet bara blir publik. Barnets initiativ, reaktioner, fantasi och dagsform får vara med och påverka vad mötet faktiskt blir.

– Kanske är det också det som gör funktionen så betydelsefull på just ett barnsjukhus. Här finns mycket som barnet inte själv kan välja eller påverka. Då kan mötet med husartisten bli en stund där barnets egen lust, fantasi och initiativ får större utrymme och där barnet framför allt får möjlighet att vara barn, säger Fia Månsson

Nere i ljusgården stöter Pyssel-Pia på Hilma igen. Hon är på väg hem efter att ha hämtat medicin. De börjar genast leka affär i den lilla glasskiosken.

– Vi har ganska långt att åka hem och jag hade hoppats att vi skulle få i oss lite lunch innan vi åker. Men nu inser jag att vi kan bli kvar här en stund till, säger pappa Natanael Sjöberg och småler.

Han har märkt att Hilma har lätt att ty sig till Josefin Malmrots karaktärer. 

– Josefin är också väldigt bra på att komma ihåg saker de pratat om tidigare. Jag tror att hon betyder jättemycket för alla barn här.

– Det är viktigt att komma ihåg att jag bara är en liten del av allt det fina som barnen får möta på sjukhuset. Jag är inte här för att göra underverk eller uppfinna hjulet. Mitt jobb är att få dem att skratta och glädjas. Oavsett vårdsituation är alla barn som ska få känna sig sedda, speciella och värdefulla, säger Josefin Malmrot.