Flydde från Ukraina – är nu sjuksköterska på Sahlgrenska Universitetssjukhuset

Invasionen startade klockan fyra natten till den 24 februari 2022. Trots att det pratats om krig kunde Ivanna Korobko inte tro att det skulle kunna bryta ut i mitt i centrala Europa. Hennes man jobbade i Polen vid tillfället och var beredd att åka tillbaka men Ivanna Korobko propsade på att de skulle åka till honom i stället.

Dagen efter invasionen fyllde Ivanna Korobko bilen med sina två söner samt en väninna och hennes tre barn och körde från hemstaden Ivano-Frankivsk i västra Ukraina mot Polen. Det enda de hade med sig var lite kläder, lite pengar, lite mat, ficklampor och papper med kontaktuppgifter nedskrivna ifall något skulle hända.

– Jag tänkte inte. Jag bara visste att jag måste göra det för mina barns skull.

Körde i mörker över gränsen

Det tog sällskapet närmare fyra dygn att ta sig till Polen och sen ytterligare 55 timmar i kö för att komma över gränsen. De körde i mörker och blev tillsagda att inte ha billjusen tända för att det inte skulle synas hur många som flydde landet. Längs vägen mötte de fantastiska människor som lagade soppor åt dem och bjöd barnen på potatismos.

I Polen mötte Ivanna Korobko upp sin man och hans vän och tillsammans tog de sig till Lerum, där de fick bo hos vännens föräldrar de första fyra månaderna i Sverige.

– Det gick ganska smidigt trots allt. Vi har inte behövt någon hjälp av Migrationsverket, varken ekonomiskt eller praktiskt. Min man är snickare och fick jobb direkt. Jag började plugga svenska på egen hand och fick efter en månad jobb i ett privat städbolag.

Fastnade direkt för Njurmedicin

Ivanna Korobko hade jobbat som sjuksköterska i Ukraina i nio år och när hjälporganisationen HUG (Help Ukraine Gothenburg) anordnade en jobbmässa gick hon dit. Där träffade hon Paola Sievers på Welcome Services, som tillhör HR-organisationen på Sahlgrenska Universitetssjukhuset.

– I december 2022 hade jag och en annan kvinna från Ukraina intervju med Paola Sievers och cheferna för Urologi och Njurmedicin. När jag besökte avdelning 131 på Njurmedicin kände jag direkt att ”där vill jag jobba”. Det är ett fantastiskt ställe.

Ivanna Korobko fick börja som sjukvårdsbiträde i väntan på att hennes ukrainska sjuksköterskeutbildning skulle vidimeras, en process som tog sammanlagt tre år. Den började med att hon skickade alla sina papper till Socialstyrelsen och efter fyra-fem månader fick veta att hennes utbildning låg på samma nivå som den svenska, vilket innebar att hon inte behövde plugga extra.

Firade legitimationen med kollegorna

Därefter var det först en teoretisk NKSE (nationell klinisk slutexamination för sjuksköterskeexamen) i form av en stor tentamen på diagnoser, vårdprocesser med mera, och sedan en praktisk sådan på Simulatorcentrum, med sex olika moment. Det följdes av praktiktjänstgöring i tre månader samtidigt som Ivanna Korobko läste författningskunskap och svenska på C1-nivå. Efter det fick hon sin efterlängtade svenska sjuksköterskelegitimation.

– Jag tycker det gick ganska snabbt ändå, det brukar ta tre-fyra år och gick på knappt tre. Jag firade med en mysig kväll med familjen och en after work med kollegorna, som hjälpt mig så mycket när jag förberedde mig för tentor.

Den största skillnaden mellan att jobba som sjuksköterska i Sverige jämfört med Ukraina är mängden ansvar, enligt Ivanna Korobko.

– En sjuksköterska i Sverige har mycket mer ansvar och jobbar mycket mer självständigt. Det är ett annat system i Ukraina där läkarna sköter all dokumentation, man har inte kommit så långt digitalt. Det svenska systemet är bättre, som sjuksköterska har man mycket mer koll på sina patienter.

Bara fördelar med att jobba i Sverige

En svensk sjuksköterska har som regel också färre patienter. I Ukraina kunde Ivanna Korobko ha ansvar för upp till 30 patienter själv. Arbetstiderna är ännu en sak som skiljer länderna åt – i Ukraina jobbade Ivanna Korobko 24-timmarspass och var därefter ledig i tre dygn, medan hon på Sahlgrenska Universitetssjukhuset jobbar dag- eller kvällspass.

– För mig är det bara fördelar med att jobba i Sverige och på Sahlgrenska. Jag har lärt mig jättemycket om njurar och dialys. Jag skulle kunna söka jobb på Alingsås sjukhus som ligger mycket närmare hemmet, men jag vill inte. Jag trivs så bra på avdelning 131 med kollegor och chef som stöttar mig.

Hela familjen hoppas nu på att kunna stanna i Sverige för gott. De har för närvarande tillfälligt uppehållstillstånd som beviljas ett år i taget och hoppas få permanent uppehållstillstånd så småningom.

– Jag hoppas att min historia ska inspirera andra. Det är möjligt att få en svensk sjuksköterskelegitimation även om det är jobbigt och man får kämpa med att lära sig svenska lagar och författningar, bland annat, säger Ivanna Korobko.