Viktigt att fånga upp livsleda och självmordstankar inom somatiken

– Just livsleda är vanligt. Att inte tycka att livet känns meningsfullt.

Det säger Sara Carlberg som är fysioterapeut inom akutgeriatriken på Sahlgrenska sjukhuset. Hon möter dagligen patienter som behöver rehab efter akuta sjukdomar och olyckor, som infektioner, pneumoni eller fall. De kan vara begränsade i sin vardag – en del kan inte gå eller stå längre. Andra vet att de kommer vara kvar länge på sjukhuset, eller orkar inte träffa vänner och ha det liv de hade innan.

Sara Kvick är arbetsterapeut, även hon inom geriatriken. I hennes jobb ingår att ha samtal med patienterna om vad de har klarat av i sin vardag tidigare, och vad de vill klara av i fortsättningen.

– Det är ofta i sådana samtal känslorna kommer fram. När de får sätta ord på att de till exempel behöver hjälp med att gå på toaletten, att de inte kan laga mat eller hålla på med sin hobby. Då kan de säga ”lägg ingen tid på mig”. Eller, när vi frågar vad de tänker om framtiden, boendesituation eller behov av hemtjänst, uttrycker en del bara ”nej, jag vill inte mer”.

Normal krisreaktion eller inte?

Något de båda funderat mycket på, och också tagit upp på etiska diskussioner inom sina arbetsgrupper, är vilka av dessa tankar man behöver gå vidare med. Första steget, tycker de båda, är att våga lyssna och ta in vad patienterna säger.

– Om jag känner att jag inte räcker till brukar jag fråga om de vill prata med någon, kanske kurator, präst eller imam, säger Sara Kvick.

Med tiden har de båda fått träna sig att navigera i vad som är en normal krisreaktion, och vad som inte är det.

– En del ledsna tankar känns ganska naturliga, tycker Sara Carlberg. Men några säger rakt ut: ”Jag känner mig klar nu”, eller ”Ge mig något så jag inte behöver leva längre”.

Sara Kvick instämmer.

– Vi kan möta patienter som förlorat sin partner, kanske till och med sina barn, som förlorat fysiska förmågor. En del tankar om att livet inte längre känns meningsfullt kanske är naturligt i en sådan situation, men att må psykiskt dåligt och vilja ta sitt liv är inte det. Äldres psykiska ohälsa måste tas på allvar.

Orolig att blotta patienters privatliv

Sara Carlberg har några gånger tagit upp patienternas funderingar på teamronden. Ibland har det lett till kontakt med psykiatrikonsult och behandling. I sådana fall är det magkänslan som har avgjort. I andra fall tycker hon det är svårt att veta hur mycket hon behöver dela med sig av till resten av teamet.

– Ibland kan man ha ett bra samtal med någon om livsleda och svåra saker, där jag inte riktigt vet om jag ska lyfta det med någon annan i patientens närhet. Jag vill inte blotta någons privatliv, men kan också behöva bolla tankarna med någon annan.

Ta med patienten i dina funderingar

Malin Rex är specialistsjuksköterska i psykiatri och ordförande för det regionala processteamet för suicidprevention. Dessutom arbetar hon just nu med en doktorsavhandling om patientsäkerhet och suicidprevention. Hon tycker inte att det är för privat att berätta för resten av teamet om en patient verkar nedstämd.

– Jag tycker att man ska ta med patienten i den funderingen. ”Det du berättar för mig är allvarligt, jag vill prata med mitt team om det. Är det okej för dig?”

Vad gör man om patienten säger ”nej, det får du inte”?

– Då tycker jag man ska säga ”jag blir ändå orolig. Nu när jag vet hur du har det så undrar jag hur du vill lösa det”. Ibland kommer det fram något som gör att man inte behöver vara så orolig – ibland är det tvärtom, att patienten säger att det bara känns hopplöst allting. Då kan man framhärda och föreslå en kontakt. Inom somatiken har jag mött patienter som nästan skojat om självmord: ”Man kanske bara ska ta till repet”. Där kan det vara svårt att veta vad som egentligen kommuniceras. Men utforska det ändå! Det är inte farligt att fråga om självmordstankar. Det väcker ingen björn som sover.

Överlag tycker Malin Rex inte att sorterandet mellan ”allvarliga” och ”inte allvarliga” självmordstankar är så viktigt i ett första steg. Det viktiga är just att fortsätta utforska.

– Man kan fråga: hur känns det? Hur länge har du gått med de här tankarna? Är det samma hela tiden, eller kommer de och går? Finns det något du kan göra för att det inte ska kännas så tungt? Har du stöd av någon?

Att bara samtala om tankarna är en terapeutisk åtgärd, menar Malin Rex.

– Patienten har valt att prata med dig för att hen känner förtroende för dig.

Uppmärksamma tecken på depression

Ibland, säger Malin Rex, kan patienten själv stanna vid att det kändes skönt att lätta sitt hjärta och få berätta.

– Det händer att de själva vänder i samtalet och inser hur mycket de har att leva för.

I andra fall blir det uppenbart att patienten har en pågående depression, och att livsledan och självmordstankarna ingår i den. Tecken på det är att patienten verkar helt uppgiven, inte verkar kunna ta hand om sig själv, sover dåligt, äter dåligt, begränsar sig i sin vardag, känner skuld och skam och tänker på allt i livet som blivit fel.

– Då ska man göra en psykiatrisk bedömning och ge behandling som är mer inne på det psykiatriska spåret. Men min poäng här är att ångest kan vara en naturlig och övergående reaktion på en livsavgörande händelse. Det viktiga är inte att direkt avgöra vilken lösning som blir bäst för patienten, utan att vårda känslan den kommer med. Jag tror att alla människor kan känna ångest efter en stroke eller något annat som gör att man ska orientera sig i en kropp man inte känner igen. Det är först om man inte kommer ur den fasen som det blir riktigt bekymmersamt.

Vanligt att känna livsleda utan att vilja ta sitt liv

Slutligen: för varje person som tar sitt liv, räknar man med att det finns 10-20 som har genomfört ett suicidförsök, och flera hundra som lider av suicidtankar.

– De flesta som tänker på att ta livet av sig gör inte det. Antingen hittar de andra vägar på egen hand, eller så är det någon som uppmärksammar dem, ställer frågor och lyssnar på dem.