4 juli, 2023

Veckans avdelning: Öron- näs- och halsavdelning 18

Slutenvården på öron-, näs- och hals präglas av stor variation av diagnoser och hög omsättning av patienter. 2020 befann sig avdelning 18 i ett krisläge och hade svårt att bemanna, men efter ett kontroversiellt beslut om helgstängt kom vändningen. I dag är det fortfarande hög omsättning och stor variation, men krisen är över och tilliten tillbaka.

"Vi kanske inte har de tyngsta patienterna, men det är mycket in och ut. Det är mycket logistik och mycket att ordna inför alla hemgångar", säger sjuksköterskan Moa på avdelning 18.

Klockan är sju. På 11:e våningen i höghuset på Blå stråket 5 samlas morgonlaget på Öron-, näs- och halsavdelning 18.

I centrum står den whiteboard som man inom kort hoppas kunna ersätta med en digital tavla. Med magneter, pilar och ord, allt i olika färger, tecknar vårdenhetschef Lisa Åberg dagen med hjälp av sina medarbetare.

Tre i personalen står och arbetar vid en whiteboard-tavla med dagens planering

Eftersom det är tre sjuksköterskor på plats i dag delas ansvaret för avdelningskorridoren i tre delar; låg, mitten och hög, efter salarnas nummer.

19 patientfall värderas utifrån vårdomfattning. En patient som har drän och inte kan kissa höjs från 1 till 2 i omvårdnad. En annan värderas till C på skalan för medicinsk vård eftersom patienten har väldigt mycket läkemedel.

Vårdenhetschef Lisa Åberg konstaterar att det blir en tajt dag – som vanligt på onsdagar.

Närbild på whiteboarden där några av patienternas diagnoser står antecknade.

Avdelningen har 14 vårdplatser. Då handlar det inte om sängplatser utan om bemanning för att ge 14 patienterna den vård de behöver. Snurren funkar för att det oftast är patienter in och ut enligt plan och för att medarbetarna är redo att emellanåt sträcka sig lite extra.

Öron Näsa Hals har också en stor variation på diagnoser, allt ifrån infektioner, frakturer och blödningar till andningsbesvär, problem med stämbanden och yrsel. Och även om hälften av patienterna som passerar avdelningen har någon form av tumör, kan den sitta på väldigt olika ställen. Avdelningen har i snitt 150 patienter per månad, 70 procent planerat inlagda, resten akut.

– Det är roligt att det varierar och roligt att också ha ett akutflöde, säger sjuksköterskan Jonna Olsson.

Moa Törnblad.

Sjuksköterskan Moa Törnblad har fått avdelningens låga nummer på sin lott i dag. När genomgången är över går hon och sjuksköterskestudenten Dalibor Petrovic till läkemedelsrummet. Där blir fullt när alla ska dela mediciner till patienterna.

– Det är mycket smärtlindring eftersom det är en kirurgisk avdelning, berättar Moa, som gillar att dela för hela dagen redan på morgonen.

– Jag gillar att vara före, för man vet aldrig vad som händer.

Sjuksköterskan Forough Javadi upptäcker att det saknas medicin.

– Jag går och beställer, så att någon kan gå och hämta sen. Så att det finns. Det gäller att vara snabb, tillägger hon och skyndar bort i korridoren.

Två sjuksköterskor i läkemedelsrummet, de doserar läkemedel.
Moa och Jonna i läkemedelsrummet.

Solen stiger utanför höghusets fönster. Sval försommarluft letar sig in när Dalibor öppnar fönstret i rummet där Marie ligger. Hon är första patienten på Moas och Dalibors morgonrunda.

Moa frågar om Marie har kunnat sova gott på den nya särskilt anpassade luftmadrassen.

– Ja, madrassen var bra. Sen ska man upp och kissa och så …

På bordet bredvid sängen ligger några böcker. Ännu fler ligger på hyllan bakom. Dalibor berättar att Marie är något av en bokmal.

– De där uppe är de jag har läst ut. Mina barn kommer hit med fler.

Som många av patienterna här har Marie genomgått en operation som gör att hon inte får ha mat i munnen, och Moa stämmer av så att det funkar med näringsdryckerna innan de går vidare till nästa sal.

Sjuksköterskestudent står vid en säng och förbereder en provtagning av en patient som inte syns i bild.
Sjuksköterskestudenten Dalibor.

Det är en sal med fyra sängar. Agneta, som ligger i en av dem,har opererat matstrupen och får vare sig äta eller dricka, innan de har fått svar på gårdagens prover. De kommer vid ronden.

Hon är skrovlig i halsen, men känner sig inte sjuk och är vid gott mod.

– Jag väntar på att få komma hem, säger hon och berättar för Moa att barnbarnen undrar när mormor kommer hem.

Sjuksköterska, sjuksköterskestudent och patient ute på en balkong. Patienten får läkemedel medan hon äter frukost.

Sängen mittemot är använd men tom. Moa hittar Sara, som har opererats för en infektion vid en tand, ute på balkongen, med ägg, nyponsoppa, kaviar, yoghurt och en grov macka med ost och gurka på en bricka. Frukost med fantastisk utsikt över ett grönskande Göteborg. Sara har svårt att öppna munnen och tycker det känns lite lurigt att äta med operationssåret i munnen.

En efter en går Moa och Dalibor till patienterna, delar ut medicin och kollar läget.

Efter hand som rundorna är klara samlas lagen på sjuksköterskeexpeditionen där alla utdelningar ska signeras på datorn. Nästa läkemedelsrunda är vid lunch.

Sjuksköterskan Jonna.

Öron- näs- och hals slutenvårdsavdelning sticker ut när det gäller in- och utflöde. Det kräver en omfattande planering. Flera gånger i veckan stämmer avdelningen av operationsprogrammet med operationskoordinatorerna och kartlägger noga hur länge de olika patienterna förväntas ligga kvar – allt för att rytmen ska fungera på helheten. Planerade ingrepp läggs företrädesvis tidigt i veckan, för att minska trycket under helgerna. Det gör att det ofta är många patienter just på onsdagar.

Till det kommer det inte lika förutsägbara akutflödet.

– Ett dygn kan vi har fem akuta patienter in, ett annat inga. När det kommer fem per dygn, då får vi mecka. Jag eller Lisa är reserven, bufferten, säger Sara Eriksson som är sektionsledare.

Vårdpersonal samtalar med patienter i en sal med två sängar.

– Vi kanske inte har de tyngsta patienterna, men det är mycket in och ut. Det är mycket logistik och mycket att ordna inför alla hemgångar, säger sjuksköterskan Moa.

Vårdpersonal framför tavlan. Den ena pratar i telefon och försöker ordna fram vårdplatser.

Klockan är strax före nio och på expeditionen går man igenom tavlan igen. Det ser ändå hyfsat ut för dagen. Tre gånger om dagen rapporterar avdelningen läget till områdets platskoordinator, Zoran Sarafijanovic.

– Klockan åtta informerar vi hur vi tror att dagen ska arta sig. Klockan 12 meddelar vi hur det blev. Klockan 15 lämnar vi en sista rapport så att bakjourerna får koll, berättar vårdenhetschef Lisa.

Vårdenhetschef Lisa Åberg.

Platskoordinatorn är behövd och hyllad inom slutenvården på område 5.

– Tidigare fick man ringa runt själv, berättar Sara. Nu ringer vi bara Zoran som agerar i allas intresse.

– Det gör att alla vågar beskriva precis hur de har det, utan oro för att det ska bli ojämnt, säger Lisa och tillägger att mycket har förändrats inom hela slutenvården de senaste åren.

De slutenvårdsgrupper som skapades under pandemin har öppnat upp samtalet och nya kontakter har knutits.

– Slutenvården har blivit generösare mot varandra! säger Sara.

Överläkaren sitter vid ett bord och antecknar.

Anna-Lena Roos, överläkare, kliver in på expeditionen och dagens rondmöte kan ta sin början. Tidigare hölls de på expeditionen, men det funkade inte. Det blev inget lugn. Med rondrummet placerat utanför själva avdelningen, några dörrar bort, skapas bättre möjlighet till koncentration.

Under ronden samlas överläkare, avdelningsläkare, sjuksköterska, dietist och undersköterska. Tillsammans går de igenom varje fall utifrån olika aspekter. Det är en patient med en diagnos som ska behandlas, men också en kropp som ska äta, fungera och må bra. Sist men inte minst är det en person med känslor, behov och önskningar. Professionerna arbetar i ett team där man tillsammans kan se hela människan.

Beslut tas om nya insatser, om utskrivningar och permissioner.

Flera personer har rond i ett särskilt rum. De sitter och pratar och tittar på datorer.

För Agneta, som vare sig har druckit eller ätit sedan operationen blir rondens beslut ett lyckokast.

På salen får hon en första mugg vatten. Hon dricker några djupa klunkar innan hon börjar sortera bland medicinerna som hon behöver svälja ner. När Moa kommer med fler flytande erbjudanden tackar Agneta ja till allt. Inom kort har hon en mugg nyponsoppa, ett nytt glas vatten och ett stort glas näringsdryck med kaffesmak och tillhörande sugrör uppdukat framför sig.

En patient tar prover, hon ligger i sängen och ser fokuserad ut.

I sängen mittemot ligger Sara, som nu har avslutat sin frukost. Stickteamet ringde på dörrklockan för en stund sen. De har kallats in för att se om de kan hjälpa till att få fram lite blod från Sara, till labprover. Hon har fått en liten handvärmare att klämma på. Blodet rinner till bättre när det är varmt.

Efter en stund är det dags. Sara sträcker ut ena handen samtidigt som hon drar täcket ända upp till näsan med den andra. Stickteamet kan börja sitt arbete med att få ut de värdefulla dropparna.

Vid en sen frukost klockan tio berättar sektionsledare Sara och vårdenhetschef Lisa om den resa avdelningen gjort de senaste åren. Lisa blev chef efter en längre tid med många chefsbyten.

– Det blir lätt stökigt när det saknas långsiktig styrning och informella ledarskap börjar fylla tomrummen.

Många medarbetare slutade och det var svårt för avdelningen att räcka till. Därför såg Lisa, ganska snart efter hon börjat, en helgstängning som enda vägen framåt.

– Jag kunde inte rekrytera om de nyanställda skulle tvingas direkt in i ensamarbete.

Det var ett kontroversiellt beslut, men hon fick ledningen med sig – och skaffade sig på så sätt andrum och handlingsutrymme.

– Det är svårt att ta sig ur en grop genom att bara stampa på samma ställe, konstaterar Lisa.

Under en höst med helgstängt började situationen långsamt vända. Det började det gå att rekrytera igen och vecka 5 på det nya året 2021 öppnade avdelningen upp på helgerna.

Undersköterskan Marianne med en matbricka i händerna.
Undersköterskan Marianne.

Klockan är strax efter 11 och Agneta har redan fått på sig läppstift och undrar om det behövs jacka ute. Hon har packat och ringt hem för att arrangera upphämtning. På tavlan inne på sjuksköterskeexpeditionen blir en streckad pil ifylld. En väntad hemgång blir bekräftad.

Samtidigt kommer Marianne Pettersson, undersköterska, in och berättar att lunchen är på gång. Kålpudding med potatis och gräddsås till patienterna. Medhavd mat eller köpt macka till medarbetarna, som äter sin lunch växelvis i det ljusa lunchrummet intill dagrummet.

– Jag får inte er goda mat, konstaterar Agneta, som i stället får följa med ut till dagrummet och kika igenom hela sortimentet av näringsdrycker. Det finns gott om smaker i kylskåpet.

– Choklad, vanilj, skogsbär, ananas, cappucino, smultron, tropical, nougat…

Ett urdrucket glas med ett sugrör i.

Agneta väljer och Marianne räcker över tre olika varianter.

Marianne har varit på avdelningen i många år. Som undersköterska tycker hon det är viktigt att ta emot patienterna på rätt sätt, få dem att känna sig hemma.

– Precis när man kommer är man särskilt skör. Patienten är inte bara sjuk. De vet inte heller hur det fungerar här, vad man får och kan göra på den här avdelningen.

Två i personalen står i ett förråd, plockar fram patientkläder.
Sjuksköterskestudent Astrid och sjuksköterskan Jonna.

Sjuksköterskan Jonna Olsson kommer ut ur ett av patientrummen och går bort genom korridoren. Hon har något i händerna och säger över axeln att det ingår en del snor och slem i det här jobbet.

Marianne skrattar och säger att människor klarar olika saker olika bra.

– En del klarar bajs, men inte spyor. Själv klarar jag inte höjder.

Chefen arbetar vid whoteboardtavlan.

Vid tolvtiden står Sara och Lisa åter vid tavlan på expeditionen. Det verkar som att man kommer ner till åtminstone 13 inför kvällen.

– Då gick det den här dagen också! Men vi har en lucka i natt, säger Lisa och sätter sitt hopp till avdelningens ”timmisar”; timvikarier.

När avdelningen efter den värsta krisen hösten 2020 började kunna rekrytera och det blev många nya krävdes det också en intern förändring.

– Vi behövde en mer öppen kultur, en kultur där det var okej att man inte hade två års erfarenhet med sig från start, säger Lisa.

Flera ur personalen kring en patientsäng. Undersköterskan Ping är i fokus.

För henne har det handlat mycket om att sätta ihop en fungerande grupp. Att ta första bästa kanske fyller en lucka på pappret, men det riskerar gruppen i längden. Och en förflyttning har gjorts.

– I dag kan man ställa sina frågor oavsett vad det handlar om, och man får lov att vara ny, säger Sara.

Sjuksköterskan Forough säger att det är en fördel att Sara och Lisa inte bara chefar utan också är en del av den dagliga ruljangsen.

– Det gör att de förstår bättre. På andra ställen kan en chef vilja gå in och ändra utan att egentligen veta hur det är.

Undersköterskan Ping i korridoren. Hon kör en vagn med material.
Undersköterskan Ping.

Utanför höghusets fönster har solen sakta börjat dala och lunchväxlingarna är över.

En av sjuksköterskestudenterna, Astrid Gustafsson, kommer in genom dörren till expeditionerna och håller triumferande upp ett fyllt provrör. Hon har stuckit sin första patient.

– Det är premiär, säger hon, ler brett och ger Jonna en high five innan hon lämnar över röret med blod till undersköterskan Alma Gudzevic, som ska ta med röret ner till lab senare.

Först ska ett annat provresultat meddelas.

– Jag tog bladdervärde på Hans och det ligger på 0,5, säger Alma.

– Det är godkänt svarar Jonna, reser sig upp och går mot dagrummet där patienten Hans sitter.

– Nu du Hans, nu ska du få åka hem.

Vid halvtvå börjar kvällsskiftet droppa in. Undersköterskan Julia Byström Jansson går igenom patienterna i datorn. Hon jobbade dagen innan och har bra koll, även om patienterna växlar snabbare här än där hon arbetade tidigare.

– Där kunde det vara samma lista i flera dagar. Här går det snabbare och är nya listor hela tiden. Jag gillar det.

Vårdenhetschef Lisa med en tvättvagn.

Avdelningsläkaren Mathias kommer in och letar med blicken efter sina arbetsverktyg; stetoskopet och patientlistan.

Han vandrar ut i korridoren där Lisa kommer körande med en laddning tvätt. Från andra hållet kommer Marianne och Alma med nya sängkläder.

De sprayar och torkar av madrasser och inredning kring varje plats, innan de klär på med nya lakan. 

– Ibland försöker vi göra det så snabbt som möjligt. Blir lite mer av en utmaning då, säger Marianne och ler brett.

Två undersköterskor renbäddar en säng. De ser glada ut.
Undersköterskorna Marianne och Alma.

Det börjar bli dags för morgonlaget att packa ihop och lämna över. Kvällslaget har fått koll på patienterna och samtidigt som Forough tar sin väska och vinkar hejdå för dagen kommer sektionsledare Sara ut i korridoren, synligt nöjd.

Hon går fram till whiteboardtavlan mittemot expeditionen och skriver i ett namn. Nattens lucka är löst.

– Ibland får man jobba lite extra. Men det blev en win win, säger hon och höjer händerna i en jubelgest.

Text: Hanna Björnheden
Publicerad: 04 juli 2023 08:56
Uppdaterad: 04 juli 2023 08:56
Kategori: Sommar 2023

Prenumerera på nyhetsbrevet

Få det senaste från Sahlgrenskaliv i din mejlkorg varannan vecka. Fyll i din e-postadress och starta din prenumeration.