Veckans avdelning: 234-235 akutgeriatrik

Varje år drabbas omkring 18 000 personer i Sverige av en höftfraktur. Två av tre som drabbas är kvinnor, och risken blir högre ju äldre en person blir. I Göteborg vårdas de allra flesta som får en höftfraktur på avdelning 234 eller 235 på Mölndals sjukhus. Båda två är geriatriska avdelningar med särskild inriktning mot höftfrakturer, men andra ortopediska åkommor förekommer också. En stor del av patienterna behöver opereras.

– Jag har alltid tyckt om äldre människor, och att hjälpa dem. Jag läste till sjuksköterska i Skövde och hade praktik på en ortopedisk avdelning. När jag flyttade till Göteborg såg jag att det fanns ett ledigt jobb här på 235, och kände att det var en bra kombination för mig, säger sjuksköterskan Kaselia-Krebs Ewane Epote som nu har jobbat på avdelningen i knappt två år.

I vanliga fall har avdelningarna 16 vårdplatser per avdelning. Men under sommaren slås de ihop och blir en enda avdelning med 24 platser.

– Avdelningarna 234 och 235 är två avdelningar med egna vårdenhetschefer , sektionsledare och personalgrupper  men ci samarbetar till fullo på alla tänkbara sätt. Vi hjälps åt med personal över avdelningarna, möter precis samma patientgrupp och har samma arbetsrutiner, säger vårdenhetschefen Elénore Brandin.

Patienterna kommer oftast in akut, från akutmottagningen eller direkt från ambulans. Genast börjar ett intensivt arbete med patientens välmående i fokus.

– Vi jobbar generellt, vi tittar inte bara på den smärta patienten har på grund av frakturen. Vi sjuksköterskor och undersköterskor har en lång checklista med saker att göra inför och efter operation, säger Kaselia.

Först av allt kollas alla parametrar. Sedan får patienterna smärtlindring. Alla patienter får en dusch, och eftersom duschsängen har en inbyggd våg passar man också på att räkna ut BMI.

– Det gör vi för att se om någon riskerar undernäring. Vi följer upp blodvärde och allmäntillstånd, vi sätter kateter eftersom det är väldigt svårt att komma upp till toaletten efter en höftfraktur. Vi kollar munhälsan och sätter in insatser om det behövs. Vi försöker optimera patientens mående inför operationen, helt enkelt.

Mycket tid går till att diskutera med kollegorna på operation. Om patienten är för skör måste man skjuta på operationen tills läget är stabilt.

– En person som riskerar undernäring måste vi verkligen optimera inför operationen, annars riskerar man att patienten mår väldigt dåligt efteråt. Det finns till och med risk att de dör, säger Kaselia.

Monika Kallin har arbetat inom geriatriken i över 20 år, som fysioterapeut. Hon är anställd på Fysioterapin vid Mölndals sjukhus med inriktning mot geriatriken och avdelning 235.

– Geriatrik är en väldigt trevlig specialitet. Det är lite längre vårdtider, man hinner lära känna patienterna. Vi har ett välutvecklat teamarbete där alla personalkategorier är viktiga och tydliga. Vi samarbetar runt patienten och lyfter varandra. Just rollen som fysioterapeut är väldig tydlig när någon har brutit höften. Vårt jobb är att se till att de kommer upp på benen och tar sig ur sängen. Det låter kanske basalt, men är väldigt viktigt.

Även fysioterapeuterna träffar patienterna tidigt. En av de första undersökningarna som görs är ett test av handstyrkan.

– Vi gör ett grepptest för att se hur starka de är i händerna. Utifrån det kan man faktiskt bedöma ungefär hur starka de är i kroppen. Handstyrkan ger en bild av vem vi har framför oss, hur mycket personen är van vid att använda kroppen, och hur skör personen är. En skör patient behöver lite mer från hela teamet.

Efter operationen stannar patienterna på avdelningen i cirka en vecka för smärtlindring och mobilisering.

– De är här för frakturen, men vi måste se till allt annat också, säger sjuksköterskan Kaselia. Vi behöver ta hänsyn till att patienterna är gamla och kan ha många andra sjukdomar och problem. Vi kan ha patienter som är 65 år men ändå har tappat mycket funktion och mobilitet. Andra är 102 år och jättepigga, i jämförelse. En del är dementa. Andra är förvirrade, på grund av sjukhusmiljön eller smärtlindringen.

Hon fortsätter:

– Det är ett tungt arbete. Stressigt, ansvarsfullt, och vad som helst kan hända när som helst. Men jag tycker om det. Det finns inte tid att tänka på sina personliga problem – jag är här för att jobba, och inför patienterna behöver jag vara stabil. Det går inte att vara grinig och sur, det mår patienterna inte bra av.

Sjuksköterskorna och undersköterskorna jobbar tätt ihop, och avlastar varandra.

– Ibland klappar vi om varandra när det är svårt. Vi står en liten stund i korridoren och reflekterar, stöttar varandra, berättar för varandra hur vi har det. Ibland sitter vi på balkongen för att fika och skoja lite. Vi säger dumma saker som utlöser lite skratt. Det behövs.

På avdelningen finns en dietist att tillgå, för de som behöver det, och också en kurator.

– Kuratorn är väldigt viktig, inte minst för de som har en svår hemsituation och kanske inte kan betala sina räkningar. Eller de som har husdjur hemma som behöver tas om hand. Eller någon som är nedstämd och behöver prata, säger Kaselia.

Tro det eller ej – men de flesta som opererat höften kan resa sig upp dagen efter operationen.

– Dagen efter operation träffar vi patienten och hjälper vi dem att stiga upp ur sängen, berättar Monika Kallin. Det går för i stort sett alla, och det är bra. Ju snabbare man kommer upp, desto mindre komplikationer. Kirurgerna är jätteduktiga på att operera stabilt, och budskapet är att patienterna får belasta fullt ut.

Hur förklarar man det för någon som är rädd för belastningen?

– Vi behöver förklara varför det är viktigt. Sedan behöver vi ge trygghet och visa att ”vi kommer hjälpa dig”. Smärtlindring är viktigt. Och så måste vi vara lyhörda. En del har lågt blodtryck eller blodvärde och vi vill inte att de svimmar.

Hur reagerar patienterna när de står upp?

– Många är jätteglada och jättenöjda, de kan säga ”det trodde jag inte att jag skulle klara”. Det är en jätteviktig stund; det är då patienterna förstår att det går att komma tillbaka. Det är lätt att tro att livet är slut när man brutit höften, men när de står upp får många hoppet tillbaka.

Målet är att stå upp och ta ett par steg.

– Många kommer upp och kan åtminstone sitta i rullstol någon timme innan de kommer tillbaka till sängen. Andra är så pigga att de kan gå 7-8 meter och sitter uppe hela förmiddagen. De har förstås gåbord och vi stöttar och coachar.

Efter den där första gången är det stegrad träning som gäller. För varje dag uppmuntras patienterna att gå längre sträckor.

– Vi kör träningsprogram och berättar att ju mer du använder benet, desto fortare läker det. Sedan går det olika fort. Vissa är vältränade sedan tidigare, andra inte. Men så fort de klarar att stå och gå med enkla hjälpmedel får de vara med i vår balansgrupp, säger Monika Kallin.

Balansgruppen äger rum varje dag, en halvtimme på eftermiddagen. Först är det sittande uppvärmning, sedan tränar man på att resa sig upp och stå – först med stöd, sedan utan att hålla i sig.

– Det är ganska avancerat att stå utan stöd när man har ett ömt, nyopererat ben. Allt handlar om att våga lita på kroppen. Ibland kan det bli en ganska härlig, lekfull stämning när man är flera stycken och kanske plockar fram några bollar eller ballonger och provar några svårare övningar. Gruppeffekten är viktig: om de andra vågar, så vågar kanske jag också.

Alla klarar inte att vara med i gruppen.

– Man måste kunna hänga med i lite instruktioner och ha lite ork. Alla klarar inte det. Men många. Och när man kommit med i gruppen brukar återhämtningen gå ganska snabbt.

Innan patienterna åker hem sker några sista tester. Ett av dem är ett gångtest, där patienten sitter på en stol, reser sig, går tre meter med rullator, rundar en kon och sätter sig igen.

– Det är ganska avancerat – och dessutom på tid. Men det är ett bra och standardiserat test som säger mycket om deras balansförmåga och framtida fallrisk. Det är ett bra värde som sänder signaler till nästa fysioterapeut i vårdkedjan, säger Monika.

Oftast görs också ett uppresningstest som går ut på att patienten ska ställa sig upp och sätta sig ned så många gånger som möjligt under en halv minut. En del klarar 12 repetitioner, andra en eller två.

– Det roliga är att det verkligen går framåt för alla. Du kan alltid träna upp förmågor. Visst kan jag önska att vi hade mer tid, men det är ju snabba utskrivningar som gäller, säger Monika.

Varför blev det geriatrik för dig?

– Den geriatriska patienten kan utmana lite mer vad gäller kommunikation. Det kan vara en utmaning att förstå allas behov och en del har sänkt kognitiv funktion. Men om du gillar det, och är en person som har förmågan att få kontakt, så är det stor chans att du stannar i geriatriken. Det är fantastiskt när man når fram. Jag får ta del av så många intressanta livsöden och tycker att jag har en jättebra arbetsplats.

Och Kaselia – när är ditt jobb som bäst?

– När jag känner att jag har gjort arbetet bra. När patienterna tackar och säger ”du gjorde ett jättebra jobb”. Ibland kan de säga ”det var en svår situation, men du lyckades lösa den”. Och när jag har grymma och bra kollegor.