Sommarvärd: Marie Odersjö, anaplastolog

”När vi träffar en annan människa så ser vi inte personligheten först, utan utseendet. Det är så vi fungerar. Det här kan vara tufft för personer som till exempel saknar ett öga, eller som ser annorlunda ut än normen. Om man dessutom har råkat ut för cancer, så har man hela den oron också. Kommer jag att överleva? Kommer jag att klara av att leva med en protes i ansiktet? Där kommer jag in.

Jag möter patienter som drabbats av cancer. Som varit med om bilolyckor, skadat sig i bränder, haft mördarbakterier som förstört vävnad eller har en medfödd missbildning. När man beslutar att en patient ska opereras och att man kommer operera bort så mycket att det inte går att rekonstruera med plastikkirurgi kopplas vi anaplastologer in.

Är det en näsa eller ett öra som inte är så skadat kan jag ta ett avtryck innan, eller så tar jag många bilder. Under operationen är jag med. Ibland står jag bara bredvid och ibland steriltvättar jag mig för att kunna vara med och avgöra var kirurgen ska sätta skruvarna, för att senare kunna sätta fast förankringselement som man fäster epitesen på.

När allting har läkt börjar hantverket. Jag tittar på bilderna som jag har tagit, på patienten privata bilder, och modellerar upp en epites i vax som jag provar direkt på patienten. Den ska sitta bra, kännas bra, och patienten ska känna igen sig. Jag gör en gjutform i gips, och blandar silikon och färgar in det samtidigt som patienten sitter bredvid. Vi provar oss fram tills det känns rätt. Om ingen ser vad jag har gjort, så har jag gjort det bra.

I november 1995 tog jag mitt första steg in på Sahlgrenska Universitetssjukhuset. Då började jag gå bredvid den dåvarande anaplastologen och ett halvår senare blev jag själv på mottagningen. Jag trodde egentligen aldrig att jag skulle jobba med vård. Det var inte riktigt planen från början att jag skulle jobba direkt med människor. Under utbildningen till tandtekniker fick vi lära oss om ansiktsprotetik och att man kunde arbeta med det. ’Det pratade du om under hela utbildningen sen’, har mina gamla kursare berättat för mig i efterhand.

Det här yrket innebär att vara med i den positiva delen av något som ofta är förfärligt. Jag är med och ska försöka bygga tillbaka ett utseende så att patienter kan få tillbaka ett socialt liv. Hur välgjord epitesen eller protesen än är så gör den att man byter utseende och kan vara väldigt svårt mentalt. Jämför det med hur det känns att byta en så enkel sak som glasögonbågar eller hårfärg. Du ska vänja dig vid dig själv och vid din blick. Många håller ihop sig. Man är stoisk, och när det äntligen är klart kan känslorna komma. Man har sett fram emot det så mycket att få tillbaka en del av sitt utseende. Verkligheten är att det är en epites eller protes och att det aldrig kommer att bli exakt som innan. Men man ska kunna våga leva igen. Gå tillbaka till sin arbetsplats, börja träffa vänner och familj.

Sahlgrenska Universitetssjukhuset är det enda universitetssjukhuset i landet som har en anaplastolog anställd. Här jobbar jag i nära samarbete med många verksamheter. Öron-näsa-hals som är min hemklinik, plastikkirurgen, barnonkologen, barnögonmottagningen, och ögonkliniken, för att nämna några. Tack vare att de finns så nära har jag tillgång till de främsta och bästa inom varje fält, och tillsammans kan vi diskutera och planera operationer, och träffa patienter. Det här sättet som vi jobbar på är väldigt bra, inte minst för patienter. Jag har nära till patienters läkare ifall jag behöver hjälp med något, och de har nära till mig om jag behöver vara med och titta på något på mottagning. Har man inte den möjligheten blir det krångligare.

Kompetensen som finns på Drottning Silvias barnsjuk gör att vi kan hjälpa redan nyfödda barn. Det kan till exempel handla om barn som är födda med för litet öga eller inget öga. Om vi inte hjälper de när de är små kommer de inte bli symmetriska i ansiktet. Vi använder en genomskinlig protes på ögats plats som får kroppen att tro att det där finns ett större öga, vilket gör att skelettet börjar växa. Protesen byts i takt med att barnet växer och de flesta barn blir helt symmetriska till slut. Lagom till 1-årsdagen får de en ögonprotes som ser ut som och rör sig som det riktiga ögat. Och det är lite roligt, för då tar man mycket bilder och blir firad.

De patienter jag träffar som drabbats av huvud-hals-cancer är idag mycket sjukare än vad de var när jag började. Cancervården har gjort stora kliv och idag finns fler behandlingsmöjligheter, en chans som inte fanns förr. När jag började som anaplastolog var det väldigt sällan som patienter gick bort och sällan på grund av sin cancer. Nu händer det tyvärr oftare. Det är människor som jag har suttit och jobbat ihop med i många timmar som helst plötsligt är borta. Mitt i allt det här sorgliga fick ändå patienten en tid med att kunna vara socialt fri. Slippa gå med stora bandage och dölja sig.  Det handlar mycket om det, att känna värdighet. Men det har blivit svårare och svårare ju längre jag har jobbat. Jag har på något sätt fått djupare respekt för människans öde. Större respekt för hur tufft det är, och en beundran för patienter som klarar det och kan gå vidare med sina liv.

Från det att patienten har fått sin epites eller protes träffar jag de ungefär vartannat år på återbesök genom hela livet. Jag kan ha en patient som kommit till mig som fyraåring och helt plötsligt jobbar hen också på sjukhuset. Eller en dag kommer den någon som man har känt sedan den var två och får höra när de kommer in ’jag körde hit själv! Jag tog körkort igår!’.

I de lägen kan jag tänka att de har haft en konstant person i sitt liv när det gäller det här, och det är rätt tryggt. Det är väldigt häftigt att se när de blir stora. Mig blir de tyvärr aldrig av med.”