23 juni, 2022

Sommarvärd: Lena Granqvist, barnmorska 

"Jag har sett så många sätt att leva på. Nomaderna som pratar vid elden och känner hela naturen med sina fingrar. Kvinnorna som inte har något emot att föda flera i samma sal, för att de vill vara med varandra." Det berättar barnmorskan Lena Granqvist, som har flera livsomvälvande uppdrag för Läkare utan gränser.

"Synen på döden och livet i andra länder är något jag alltid bär med mig", berättar Lena Granqvist. Bild: Johanna Ewald St Michaels.

”Det var sent på kvällen, i september 1999. En av de inhemska sjuksköterskorna jag jobbade med födde barn. Elen var opålitlig på söderhavsön Bougainville i Papua Nya Guinea. Det hade börjat skymma, vi hade pannlampor och fotogenlampor som kastade varma skuggor omkring oss. Några medkvinnor var med, de sjöng, masserade och pratade. Plötsligt knackade det på dörren. Utanför stod en kvinna som jag inte hade sett förut. Jag hörde på hennes andning att hon behövde krysta. Jag fick lämna över vården av min kollega till en annan sjuksköterska och förberedde mig på att hjälpa den nyanlända. Jag började med att undersöka henne och kände en stor kalufs. Huvudet var nästan ute! Resten av kroppen kom snabbt. Det var en flicka.

Lycklig över att det gått så fort och lätt, lyfte jag upp barnet till mamman, men anade i ögonvrån att det rörde sig i magen. Jag förstod att det var en tvilling kvar inne i livmodern. Då kom moderkakan och ett trassel av navelsträngar. Jag blev osäker, ringde läkaren och bad henne sluta upp bredvid mig. Vi gav kvinnan värkförstärkande dropp för att barnet skulle komma snabbare. Tvilling nummer två låg i säte. Läkaren fick tag i barnets fötter och hjälpte det ut. Det var en illa medtagen flicka som föddes, blek och med långsamma hjärtslag. För mig var det som om allt stod stilla, inget annat än det här barnet fanns. Vi utförde HLR på den nyfödda. Mina tårar och min svett droppade på henne medan vi gav hjärtmassage och blåste in luft. Till slut sa läkaren att vi måste avsluta, att det inte fanns någon chans att hon skulle få ett värdigt liv här ute i djungeln. Jag lindade flickan och gick för att visa henne för mamman. Hon tittade på den döda dottern och bad mig lägga bort henne. När jag skött om mamman och den lilla ammande tvillingsystern såg jag att myrorna börjat sin spikraka vandring över det lilla inpackade knytet jag lagt på bordet. Livet skulle gå vidare. 

Jag har vetat att jag ville bli barnmorska sedan jag var nio år. I vårt hem fanns många böcker och en tyckte jag särskilt mycket om. Det var en röd och tummad bok från Semper som handlade om graviditet, förlossning och amning. Att stänga in mig på toaletten och bläddra i den väckte något i mig. Jag jobbade bara som sjuksköterska i ett år, en månad och tolv dagar innan jag målmedvetet började på barnmorskeprogrammet och 23 år gammal tog examen. Jag arbetade i Stockholm och Norge innan jag blev timvikarie på förlossningen på både Mölndal och Östra sjukhuset i slutet av 1990-talet. Jag kände mig inte glad och stolt de sista åren när jag cyklade hem från ett pass på förlossningen. Jag behövde göra en förändring i mitt arbete. 

Lena Granqvist

Ålder: 50 år

Yrke: Barnmorska på Reproduktionsmedicin

Bor: Göteborg

Läkare utan gränser var ingen stor organisation i Sverige på den tiden, men en väninna förde det på tal och efter en ansökningsprocess fick jag mitt första uppdrag. De erbjöd mig ett äventyr till Papua Nya Guinea, en ögrupp norr om Australien. Vi var ett litet team, jag och den australiensiska läkaren. Jag skulle ansvara för kvinnosjukvården i en by på ön Bougainville. Det var preventivmedel, mödravård, födslar och BB. Jag var mållös många gånger av det annorlunda och enkla livet. Det skänkte stillhet och kraft i mig. Efter händelsen med den döda tvillingen hamnade jag i grubbel med mig själv. Jag ältade vad som hänt och vad som skulle kunnat gjorts på ett annat sätt. Kvinnan bar på monoamniotiska tvillingar, ett ovanligt tillstånd, 1 av 10 000 graviditeter. Tvillingarna delar hinnsäck och moderkaka. I Sverige är det en snittindikation eftersom risken är så stor att moderkakan lossnar när tvilling ett föds.

Kvinnan ville gå hem tidigt och jag såg henne inte igen förrän min allra sista dag på ön. Tre månader hade gått sedan hennes förlossning, och plötsligt när jag promenerade på den dammiga bygatan såg jag henne med sin dotter. Jag fick äntligen prata med henne, höra hennes tankar och förstå att hon inte anklagade mig utan tvärtom, var så glad för sin levande flicka. Hon hade inte vetat om att det var tvillingar hon väntade så hon var nöjd med att ett barn överlevt. Det var en lättnad att få åka hem med den känslan och kunna sluta fred med mig själv. Dessutom åkte jag hem som Nobelpristagare! I december 1999 tilldelades Läkare utan gränser Nobels fredspris. Jag stod mitt i en sugklocke-förlossning när jag fick veta det. Det skeppades ut champagne till oss och ett franskt reporterteam kom och skrev om oss, jag tror det var för att vi var på det uppdrag som låg längst bort från Europa.  

Lenas sommarfavoriter

Smultronställe i sommar-Göteborg: ”Räknas Marstrand? I så fall nakenbadet för damer på västsidan av ön.”

Favoritglass: ”Sandwich.”

Detta gör jag på semestern i sommar: ”Vi ska cykla längs Göta kanal och tälta.”

Detta gör jag en regnig dag på sommaren: ”Gräver upp daggmask för att kunna meta. De kommer upp när det regnar.”

Efter Papua Nya Guinea började jag arbeta i mödravården i Bergsjön. Jag brinner för mötet med andra kulturer och tyckte det var fantastiskt att få jobba med kvinnor från 112 olika nationer. Efter några år fick jag ett nytt uppdrag för Läkare utan gränser, i Etiopien. Där träffade jag min man, en italienare som jobbade för samma organisation. Vi har arbetat och levt tillsammans på Malta, i Sydafrika, Moçambique och Etiopien och även släpat med våra barn på äventyren. Synen på döden och livet i andra länder är något jag alltid bär med mig. Som barnmorska på reproduktionsmedicin är jag med och skapar liv medan människor i andra länder inte kan behålla de barn de föder. Det ger perspektiv. När jag arbetade i Etiopien fick jag ett samtal från min syster, som förlorat sitt barn i magen. Jag kom gråtande till min personalgrupp på sjukhuset och berättade vad som hänt. ’Men Lena’, sa de. ’Vad är du ledsen för? Alla här har förlorat ett barn, det händer alla. Din syster kommer få ett nytt barn.’ Och det fick hon. 

Jag har sett så många sätt att leva på. Nomaderna som pratar vid elden och känner hela naturen med sina fingrar. Kvinnorna som inte har något emot att föda flera i samma sal, för att de vill vara med varandra och känner trygghet. Jag har sett byar där Läkare utan gränser byggt fina, moderna latriner som sedan stått oanvända, för att de som ska använda dem hellre vill uträtta sina behov medan de tittar på stjärnorna. Jag har kommit att förstå storheten i det som är så självklart för oss, utbildning och demokrati. Jag kommer ihåg en kvinna som sov middag i skuggan på marknaden där hon sålde sina vattenmeloner. Jag hoppas att vi också, precis som hon, ska finna en bra balans mellan arbete och liv.” 

Text: Maja Larsson
Publicerad: 23 juni 2022 10:49
Uppdaterad: 23 juni 2022 10:49
Kategori: Sommarvärdar 2022

Senaste kommentarer

[…] Läs Lenas sommarberättelse här. […]

Johanna Ljunggren skriver:

Vilken fantastisk livsberättelse, tack Lena för att du delar den med oss läsare. Glad midsommar!

Skriv en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Samltiga fält är obligatoriska.

Prenumerera på nyhetsbrevet

Få det senaste från Sahlgrenskaliv i din mejlkorg varannan vecka. Fyll i din e-postadress och starta din prenumeration.