14 juli, 2022

Sommarvärd: Kerstin Carlson, barnsjuksköterska

12 juni arbetade Kerstin Carlson sin sista dag på Intensivvårdsavdelning barn. Då hade det gått exakt 50 år sedan hon satte sin fot där första gången.

"Det är så häftigt med barn, hur snabbt de återhämtar sig till exempel. Ett nyopererat hjärtbarn kan ibland resa sig upp bara några timmar efter operationen, och cykla trehjuling dagen efter. Sedan tycker jag det är väldigt givande att få stötta, men också ha hjälp av, barnets föräldrar", säger Kerstin Carlson.

”Den 12 juni 1972 klev jag, 22 år gammal, in på barnintensiven för första gången. Det hette Akuten då, och låg i det gamla barnsjukhuset i Annedal. Vi var tre barnsjuksköterskor som började samma dag. I två veckor fick vi gå bredvid, sedan gick de tre ordinarie på semester. Vi var bara en sjuksköterska per skift, men vi hade hjälp av många barnsköterskor. De var nog sju eller åtta per pass.

Vi hade 17–18 patienter på avdelningen vill jag minnas. Vi brukade ha åtminstone sex barn i respirator och så brukade det vara några barn med trakeostomi. Två dagar i veckan hade vi hemodialys. Utrustningen och lokalerna var ålderdomliga även med den tidens mått, men 1973 flyttade vi till den helt nya barnkliniken på Östra sjukhuset. Där var allt supermodernt. Bland annat fanns det så kallade ’sockerbitar’ – apparater där vi kunde se barnens andnings- och hjärtfrekvens. En del av maskinerna kunde till och med läsa av barnens blodtryck!

Kerstin Carlson

Ålder: 72

Yrke: Barnsjuksköterska på Intensivvårdsavdelning barn fram till 12 juni i år. Nu pensionär.

Bor: Tjörn

Trots att intensivvård inte var något jag ens övervägt tidigare trivdes jag väldigt bra. Jag och mina kompisar Ninna och Monica, som också jobbade på barn-IVA, flyttade allihop till Smörslottsgatan. Vi bodde i samma uppgång och hade utsikt över sjukhuset. På kvällarna kunde vi se i vilka rum det var tänt. Vi hade viss neonatal intensivvård, hjärtsjuka barn och så alla patienter från barnkirurgin – till exempel barn med analatresi, diafragmabråck eller blåsexstrofi, tillstånd som vi tyvärr inte vårdar här längre. Dessutom hade vi patienter med sjukdomar man nästan aldrig ser längre, som epiglottit, som barn inte får längre eftersom man vaccinerar mot bakterien som orsakar sjukdomen.

På 1980-talet var det många sjuksköterskor som provade på att arbeta utomlands. Mitt första utlandsäventyr var Kina, dit jag och en barnläkare åkte för att undervisa ett sjukhus i barnsjukvård. Det var när de införde enbarnsreformen och blev måna om att ta väl hand om familjernas enda barn. Det var som en helt annan värld – de hade bland annat stampat jordgolv inne på sjukhuset. 1984 såg min vänner Monica, Annika och jag en annons om att arbeta i Saudiarabien, sökte och fick jobb på King Khalids University Hospital. Det var väldigt speciellt, vi bodde i ett inhägnat område och var tvungna att komma hem innan curfew time. Att klä mig heltäckande var inte så jobbigt, men det var svårt att se hur lite barnens mammor blev involverade i vården. Det var mest papporna som var på sjukhuset, särskilt om barnen var riktigt sjuka. På den tiden ansågs det inte fel att arbeta i Saudiarabien. Det kändes som ett äventyr. Dessutom träffade jag min man där, en engelsman som jag delat mitt liv med sedan dess.

Efter Saudiarabien åkte Monica, Annika och jag till norska Tromsö och jobbade på en intensivvårdsavdelning för spädbarn. Det var speciellt med de långa avstånden i Nordnorge, många barn flögs in till sjukhuset. Något jag verkligen har slagits av när jag varit utomlands är att vi svenska sjuksköterskor är väldigt välutbildade, kunniga och duktiga. Vi har dessutom stora befogenheter, och vi representerar en fantastiskt bra vård. Från mitt perspektiv är svensk barnsjukvård världens bästa.

1992 blev jag chef för barnintensiven. Sedan var jag det i över ett decennium. Det var inget jag drömt om eller tänkt på, men det kändes rätt och var kul. 2005 eller däromkring slutade jag, det blev tröttsamt att vara chef för 100 personer. För sju år sedan gick jag egentligen i pension, men jag har fortsatt jobba. Det senaste året har jag varit timanställd och arbetat en natt i veckan. Det har varit helt perfekt för mig. Först var mitt mål att få vara med om flytten till det nya sjukhuset, sedan var målet att vara kvar till 12 juni, för då har jag varit anställd på barn-IVA i exakt 50 år.

Kerstins sommarfavoriter

Smultronställe i Göteborg på sommaren: ”Jag är så sällan i Göteborg på sommaren numera. Men Lilla Amundön tycker jag mycket om, badet där på Ågrenska. Förr fick vi som arbetade på barnsjukhuset tillträde till badet och var ofta där om somrarna.”

Detta gör jag en regnig dag på sommaren: ”Det ska inte regna. Men om det gör det läser jag en god bok.”

Detta gör jag på semestern i år: ”Jag är hemma på Tjörn. Vi odlar mycket, främst blommor, så det blir mycket tid i trädgården, men vi brukar också åka ut med båten på små dagsutflykter.”

Favoritglass: ”Åh, jag älskar all glass, jag skulle kunna äta det till frukost, lunch och middag. Min absoluta favorit är Baskin Robbins, en amerikansk glass, men lösglass eller Magnum är alltid gott.”

Varför blev det egentligen barnsjukvård för mig? Jag har inget bra svar på det, jag har bara alltid vetat att jag skulle bli barnsjuksköterska. Det är så häftigt med barn, hur snabbt de återhämtar sig till exempel. Ett nyopererat hjärtbarn kan ibland resa sig upp bara några timmar efter operationen, och cykla trehjuling dagen efter. Sedan tycker jag det är väldigt givande att få stötta, men också ha hjälp av, barnets föräldrar. De som är rädda för barnsjukvård tror jag oftast är rädda för att barnen är så små, och för att man hela tiden har föräldrar som inspekterar allt man gör. Själv tycker jag att föräldrarna är en väldigt stor tillgång. Många tror att detta med föräldrar i barnsjukvården är något nytt, men redan i Annedal hade vi fria besökstider på IVA och 1973 fanns det speciella rum i det nya sjukhuset där föräldrar fick sova över. Nu är det såklart ännu bättre när föräldrarna får sova över på rummen på IVA, men under hela min tid i svensk barnsjukvård har föräldrar och närstående varit självklara där jag har arbetat.

Jag har varit med om många ’första gången’-upplevelser. Första hjärttransplantationen i Sverige. Första levertransplantationen. Första ecmo-behandlingen. Vården är oerhört teknisk numera, särskilt här i det nya barnsjukhuset. Jag är på något sätt glad att jag har fått vänja mig vid allt detta gradvis, jag ser på de nya sjuksköterskorna att det kan vara svårt att ta in och lära sig allt. Själv hade jag nog baxnat. För mig blev det ingen chock – vi hade ju egentligen bara respiratorer när jag började.”

Text: Maja Larsson
Publicerad: 14 juli 2022 08:00
Uppdaterad: 18 juli 2022 14:01
Kategori: Sommarvärdar 2022

Senaste kommentarer

Susanna skriver:

Jättekul att läsa! Fantastisk insats du gjort för många!

Anna-Pia Wentzel skriver:

Tack för berättelsen. Du har varit en fantastisk kollega.

Daniela Fredriksson skriver:

Så spännande läsning Kerstin

Daniela skriver:

Vad spännande läsning Kerstin

Marcus skriver:

Heja Kerstin!

Skriv en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Samltiga fält är obligatoriska.

Prenumerera på nyhetsbrevet

Få det senaste från Sahlgrenskaliv i din mejlkorg varannan vecka. Fyll i din e-postadress och starta din prenumeration.