Sahlgrenska sjukhuset – 250 år av utveckling

Sahlgrenska sjukhuset startade 1782. Den första sjukhusbyggnaden låg på Sillgatan, alltså mitt i centrum. Efter flera lokalbyten hamnade sjukhuset i Änggårdsbergen år 1899. Här har utvecklingen pågått med patienten i centrum i 120 år.

Arkitekten Lennart Ring har ritat flera sjukhus i Västsverige och varit planeringschef på Sahlgrenska Universitetssjukhuset. Nu är han framför allt pensionär.

– Jag har alltid tyckt om sjukhus. De är så viktiga för samhället och medborgarna. De gamla sjukhusen berättar mycket om den tid de byggdes i, säger han.

1899 var Sahlgrenska sjukhuset, precis som de flesta andra sjukhus i Sverige, uppbyggt som låga paviljonger. Mellan paviljongerna var det ordentligt med avstånd, för att smitta inte skulle kunna spridas mellan husen.

– Mellan paviljongerna fanns en förbindelsegång, fast utomhus. Det är intressant att den låg nästan exakt där centralkomplexets långa förbindelsegång går i dag, säger Lennart Ring.

Sjukhuset i Änggårdsbergen räknas som det fjärde Sahlgrenska. Men redan 1928 började man planera för ett femte. Framför allt behövdes ett sjuksköterske- och elevhem, plus lokaler för specialistkliniker. Elevhemmet stod klart 1936 och under 30- och 40-talet byggdes flera specialistkliniker för bland annat cancer, psykiatri, öron-näsa-hals och kvinnosjukvård.

I filmen här nedanför anländer de första patienterna till den nya Kvinnokliniken 1939. Filmen ingår i Medicinhistoriska museets samlingar och har digitaliserats genom ett forskningsprojekt du kan läsa mer om lite längre ner i texten. Fotograf okänd.

Centralkomplexet byggdes

1948 är ett viktigt år i Sahlgrenskas historia. Sveriges riksdag bestämde att Göteborg skulle ha en läkarutbildning. Nu började ett intensivt arbete för att få fram ordentliga, moderna sjukhusbyggnader. Det behövdes ett sammanhållet bygge för akutsjukvård, operation, intensivvård och – inte minst – utbildning.

– Då rev man nästan alla de gamla paviljongerna och byggde Centralkomplexet. Det blev klart 1958 och var otroligt modernt – ett blocksjukhus, som var det alla ville ha, säger Lennart Ring.

Särskilt rädd för smitta var man inte längre. Nu fanns antibiotika och djupare kunskap om smittsamma sjukdomar. Fokus var på att huset skulle vara yteffektivt. I centrum av den nya sjukhusbyggnaden fanns då, precis som nu, en centralaxel som allt samlas kring.

– Det var på centimetern uträknat hur stort ett vårdrum behövde vara, och man tänkte mycket på att det inte skulle vara långa och krångliga transporter för patienterna mellan avdelning, operation, intensivvård och diagnostik. Med hjälp av hissar och en lång, sammanbindande korridor blev det nära till allt.

Med Centralkomplexet, som stod klart 1959, var ”det femte” Sahlgrenska klart. Sedan dess har flera viktiga utbyggnader gjorts. Två exempel är Wallenberglaboratoriet 1986 och Akutvårdsbyggnaden 1996.

Nya vårdbyggnaden byggd för personcentrerat arbetssätt

Lennart Ring var med och planerade den nya vårdbyggnaden som stod klar 2009. Det byggdes eftersom det fanns ett stort behov av vårdplatser, men också för att kunna arbeta patientcentrerat. I den nya vårdbyggnaden fanns saker man inte värdesatte eller hade kunskap om på 1950-talet: ett nytt njurmedicinskt centrum, utökad dialysverksamhet, café, läsrum och utsikt rakt ut mot Botaniska trädgården. Men närheten till den övriga vården var fortfarande viktig – det tydligaste exemplet på det är förbindelsegången som leder rakt in till operation.

Lennart Ring var också med och planerade Bild- och interventionscentrum som tog emot sina första patienter 2016. Här utförs avancerad vård, till exempel neurokirurgi där man behöver kunna röntga under operationen. Här utvecklas också nya minimalinvasiva tekniker, som gagnar patienterna.

– Vården utvecklar hela tiden nya arbetsmetoder. Det gör också att det behövs nya byggnader. För mig är det helt självklart att det måste finnas ändamålsenliga lokaler, säger han.

Nya byggen på gång

Just nu planerar Västra Götalandsregionen för nya byggnader inom det samlade projektet Sahlgrenska Life, som utvecklar verksamhet för sjukvård och forskning. Det är på tiden, tycker Lennart Ring.

– Ända sedan 1990-talet har vi pratat om att det behövs en samlad byggnad för laboratoriemedicin, i dag är den alldeles för utspridd. Att samla alla laboratorier, alla apparater och alla medarbetare – det skulle vara en stor vinst för sjukhuset, patienterna och forskningen, säger han.

Två byggnader finns kvar från år 1900. Det ena är Per Dubbs-huset som nu, precis som då, är kontor för administrativ personal. Det andra är en gammal vårdbyggnad som står bredvid sjukhusets stora restaurang. Lisa Sputnes Mouwitz är chef för Medicinhistoriska museet i Göteborg. Just nu ägnar hon sig åt ett forskningsprojekt som handlar om just ”femte Sahlgrenska” och den stora expansion sjukhuset upplevde då. Hon tycker att floran av byggnader på Sahlgrenskatomten är fascinerande.

– Det finns byggnader från 1910-talet, 20-talet, 50-talet och allt däremellan. I museets samlingar finns foton och berättelser från människor som arbetat eller varit patienter på sjukhuset. När jag går genom sjukhustomten och ser byggnaderna från olika perioder tänker jag på alla människor som passerat genom åren och hur livet på sjukhuset har förändrats och utvecklats i takt med tidens förutsättningar och möjligheter, säger hon.

En annan del av den ständiga förnyelsen i sjukvården, med nya byggnader utifrån de behov som finns i sjukvården och för att utveckla både forskning och vården, är att äldre fastigheter kan behöva rivas – till exempel Per Dubbs-huset från 1900.

– Man kan tycka det är synd att riva en av sjukhusets äldsta byggnader, men den har faktiskt aldrig haft någon viktig roll i själva vården. Den har alltid varit kontor för administrativ personal, ingen vårdbyggnad. Som jag ser det är det ingen viktig byggnad på det sättet. Då tycker jag hellre man ska spara paviljongen som faktiskt finns kvar. Den är en pärla som man behöver vara rädd om, säger Lennart Ring.