Så vill område 2 säkra en stark innovationskultur

– Fonden startade på initiativ från den förra områdeschefen, Boel Mörck och kan ses som ett komplement till Innovationsfonden VGR, berättar Monica Käll Guldbrand, utvecklingschef Område 2.

Område 2 på Sahlgrenska Universitetssjukhuset innefattar verksamhetsområdena AnOpIVA Östra, Infektion, Kirurgen Östra, MGAÖ, Psykiatri Affektiva, Verksamhet Beroende, Psykiatri Kognition och Äldrepsykiatri, Psykiatri Psykos och Rättspsykiatri. Medan Innovationsfonden VGR delar ut 20 miljoner kronor avsätter området 1 miljon kronor, men förhoppningen är att det kan locka fler medarbetare att arbeta med innovativa lösningar och kanske också fungera som en startpunkt för en större ansökan till Innovationsfonden.

– Pengarna ska hjälpa medarbetare och verksamheten att kartlägga och sätta sig in i behov eller problem som identifierats för att därefter försöka finna innovativa lösningar på det. Vi hoppas också att det ska bidra till att medarbetare, nuvarande och blivande, ska uppfatta oss som en attraktiv arbetsplats där du kan få resurser för att påverka problem eller behov som finns i vardagen, menar Monica Käll Guldbrand.

Till det första året kom det in 37 ansökningar och av dessa var det tio projekt som beviljades medel. Inför utdelningen 2022 kom det in 19 ansökningar och av dessa har åtta projekt fått medel. Ansökningarna granskades av en grupp på 14 personer varav sju från klinisk verksamhet, två från forskning samt fem från specifika kompetenser (exempelvis IT-kompetens). Det avgörande beslutet om vilka projekt som tilldelades medel fattades av fondens styrgrupp.

– Det är såklart svåra val som måste göras, säger Monica Käll Guldbrand. Bland de som inte får medel så finns det till exempel projekt som har en alldeles för optimistisk tidsplan, eller som vi bedömer faller under verksamhetens ordinarie utvecklingsarbete. Innan nästa ansökningsomgång vill jag tipsa om att man gärna kontakta arbetsgruppen innan och bolla sina idéer.

Monica Käll Guldbrand hoppas att Område 2:s innovationsfond ska finnas kvar även i framtiden.

– Då kan vi kanske på sikt få till en innovationskultur, där det nästan blir en vana att uppmärksamma olika behov i verksamheten och tänka på hur man kan göra något bättre.

Läs mer om tre av projekten

VR-exponering för ätstörningsproblematik

Psykiatri affektiva

En viktig del i ätstörningsbehandling är att exponera sig för miljöer som caféer och skolmatsalar. Det blev närmast omöjligt när pandemin var som värst. En anhörig till en patient med ätstörningsproblematik hörde av sig till mottagningen och frågade hur exponeringsterapin skulle gå att lösa – skulle det kunna gå att filma olika miljöer? Därifrån växte fröet fram till att skapa virtual reality-miljöer att använda för i exponeringsterapin.

I samarbete med vuxenpsykiatrin, BUP, Chalmers, anhöriga och patientrepresentanter startade ett projekt under ledning av Almira Osmanovic Thunström, verksamhetsutvecklare på Psykiatri Affektiva.

– Det var jätteviktigt att vi fick chefernas stöd i det här projektet, berättar hon. Och att vi kunde få med alla parters perspektiv, såväl patient som anhöriga och vården, för det blir ju mycket enklare om vi har med patientperspektivet från början. De kan se saker i digitala miljöer som vi utvecklare inte tänker på eftersom du uppfattar omgivningarna annorlunda beroende på hur du mår.

Medel söktes från Område 2:s innovationsfond och för att hålla ner kostnaderna upphandlades en så kallad full-stack utvecklare, alltså en utvecklare som kunde göra hela arbetet själv. Miljön som har utvecklats är baserad på restaurangen på Östra sjukhuset. Den påminner både om ett café och en skolmatsal och fungerar därför bra som en generaliserad miljö som fungerar för flera olika åldersgrupper, berättar Almira Osmanovic Thunström.

– Sedan har vi skapat två scenarion som är baserade på vad patienter, anhöriga och vården tycker är svårt och som patienten behöver öva på. Det ena scenariot handlar om att du går och hämtar mat, det andra att du sitter ner med mat framför dig och folk runt omkring.

Meningen är att det ska gå att styra exponeringsgraden, alltså hur många människor som är där, hur mycket sorl det är och liknande. På så sätt kan man också gradvis öka exponeringen.

Almira Osmanovic Thunström menar att medlen från innovationsfonden var nödvändiga för att projektet skulle bli möjligt och förutom att gå till utvecklingen har det också använts till att köpa in utrustningen.

Exponeringsterapi i VR-miljö kan komma att behövas även när det inte är en pandemi som gör det besvärligt att besöka miljöerna på riktigt.

– Det kan ju till exempel vara ett steg i behandlingen, att vänja sig vid miljöerna virtuellt först. Eller ett sätt att få en kontinuerlig behandling. Det kan också utvecklas för att användas på andra sorters miljöer, kanske för att till exempel jobba med social fobi, menar Almira Osmanovic Thunström.

Prototypen för VR-utrustningen levereras i december och tanken är att det ska vara helt klart i slutet av januari. Då ska det först testas i ett pilotprojekt innan den kan bli säkerhetsstämplad och blir en legitim del av vården.

– Det här är ett väldigt konkret och enkelt projekt som kan göra stor nytta, säger Almira Osmanovic Thunström.

Behovskartläggning av digitala tjänster

Avancerad psykiatri i hemmet

I en allt mer digitaliserad värld finns det flera grupper som av olika anledningar inte har tillgång till mobiler, till bank-id och andra verktyg som ibland nästan är nödvändiga för kontakter med vården.

En sådan grupp, som riskerar att hamna i digitalt utanförskap, är patienter med svår psykisk sjukdom och stor funktionsnedsättning. Inom vårdenheten APIH, Avancerad psykiatri i hemmet, beslöt man sig för att undersöka hur det egentligen förhåller sig med tillgången till och användandet av digitala tjänster.

– Det här är ju något det ofta pratas om, men som vi inte har konkret kunskap om, säger Christopher Holmberg, docent och sjuksköterska, som har varit projektledare på APIH och också är forskare på Göteborgs universitet.

– Tillsammans med överläkare och enhetschefer bestämde vi oss för att söka medel ur Område 2:s innovationsfond för att göra en behovskartläggning och en undersökning av hur många av de inskrivna patienterna som har mobiltelefon och bank-id.

Arbetet började med att man tillsammans med personalen på APIH tog fram två enkäter. En som patienternas case managers, alltså deras vårdsamordnare, fick fylla i, och en som gick till patienterna.

– Varje case manager är kanske kontaktperson till 10 – 15 patienter var. Så även om varje enkät inte tar så lång tid blir det ganska mycket arbete ändå. Det här har ju krävt en hel del arbete för personalen på enheten, och medel från Område 2:s innovationsfond gav kartläggningen legitimitet och tyngd, säger Christopher Holmberg.

Kartläggningen visade att en stor majoritet inte har något bank-ID och bland de som hade en mobiltelefon var det fler som har en äldre modell snarare än en smartphone. Patienternas case manangers bedömde dessutom att många inte hade förmåga att använda digital teknik i kontakten med enheten.

Bland de patienter som har svarat själva på sin enkät så är det flera som uppger att de tycker det är krångligt att använda tekniken, men det är ändå en del som skulle vilja ha hjälp med att använda vissa digitala tjänster.

– Nu ser vi svart på vitt att det finns ett digitalt utanförskap. Så därför behöver vården vara tydlig med hur och varför digitaliseringen ska ske. Många personer har inte ens råd med en smartphone och det finns också grupper som inte vill använda sig av de digitala tjänsterna. Frågan vi behöver ställa oss är vad vi kan kräva av dem, säger Christopher Holmberg.

Patienter som är intresserade av att lära sig mer ska dock kunna få stöd. Det finns datorer på många boenden som kan användas, patienterna kan även uppmuntras och undervisas av exempelvis case managers utifrån deras behov och förutsättningar.

– Med det här projektet har vi nu uppmärksammat att det finns ett digitalt utanförskap och inte bara hos gruppen äldre-äldre, alltså personer över 80 år, säger Christopher Holmberg. Vi behöver synliggöra alla de som inte kan använda vårdens digitala möjligheter och jobba vidare för att kunna nå dem.

Fysioterapeutiskt digitalt behandlingsstöd för patienter med långvarig smärta

Smärtcentrum

Hur kan vi skapa bra material som stöd för kontinuerlig träning i hemmet och samtidigt öka kroppsmedveten hos patienterna? Det var en fråga som fysioterapeuterna på Smärtcentrum Östra funderade på. I viss mån blev den extra aktuell under pandemin, även om det fanns ett behov redan innan. Inte minst för att många övningar kan vara svåra att komma ihåg när patienten har kommit hem och ska arbeta vidare på egen hand. Många av patienter på Smärtcentrum har också en lång resväg eller har svårt att ta sig till mottagningen av andra anledningar. 

– Vi funderade ett tag och insåg att en digital plattform med korta och enkla instruktionsfilmer skulle vara den bästa lösningen, berättar Emma Varkey, specialistfysioterapeut på Smärtcentrum.

Även om det finns mycket material på Internet så är det svårt för patienterna att veta vad de ska välja och det är inte så mycket som faktiskt utgår ifrån evidensbaserad behandling. Därför föll valet på instruktionsfilmer.

– Och av den forskning som bedrivs på kliniken framgår det också att patienter önskar den här formen av stöd, säger Emma Varkey.

Med hjälp av medel från Område 2:s innovationsfond kunde fysioterapeuterna, med stöd från Centrum för Digital hälsa, skapa ett digitalt behandlingsprogram via Stöd och behandlingsplattformen i 1177.se. I den första versionen av programmet finns 15 filmer med övningar samt tre animerade instruktionsfilmer om behandlingsmetoden. I plattformen finns också självskattningsformuläret MAIA.

– MAIA fylls i i början och slutet av behandlingen, som ett led i att utvärdera om patienten ökar sin kroppsmedvenhet i samband med övningarna, berättar Birgitta Kihlbom, fysioterapeut.

Utan medel ur Område 2:s innovationsfond hade projektet varit svårt att genomföra.

– Medlen gjorde att vi fick möjlighet att sätta av klinisk tid och kunde ro i hamn projektet, säger Birgitta Kihlbom.

Utvärderingen kvarstår att göra, men fysioterapeuterna vet redan efter samtal med enskilda patienter att behandlingsprogrammet har varit uppskattat. De har redan fått förfrågningar från andra kliniker runt om i landet som vill veta mer om projektet. Nu hoppas de kunna vidareutveckla behandlingsprogrammet, kanske spela in fler filmer och på det stora hela vässa hela arbetet.

– En stor vinst med det här behandlingsprogrammet, utöver att det hjälper patienten att få kontinuitet i sin träning, är att det möjliggör att fler patienter får behandling. Det är en klar effektivisering när våra patienter inte behöver komma in lika ofta utan får samma stöd digitalt, säger Emma Varkey.