11 november, 2020
Så utbildades flera hundra i avancerad HLR
Kjell Klint har utbildat flera hundra medarbetare i avancerad hjärt- och lungräddning under pandemin. Den största utmaningen: att utföra HLR på patienter i bukläge.
Kjell Klint, verksamhetsutvecklare och instruktör i HLR på Medicin, Geriatrik och Akutmottagning Östra har under pandemin utbildat flera hundra medarbetare i avancerad hjärt- och lungräddning.
Utmaningen
– Vi behövde utbilda en massa vårdpersonal att bemanna intensivvården, för att ta hand om svårt sjuka patienter med covid-19. Innan vi körde igång i mars fick jag frågan från Simulatorcentrum om jag kunde ta delen om avancerad hjärt- och lungräddning (A-HLR), för på Simulatorcentrum hade man inte den kompetensen.
Men den här patientgruppen hade vi ju inte mött tidigare på sjukhuset. Vi var också ovana vid att vårda patienter i bukläge, som hade visat sig gynnsamt för patienter sjuka i covid-19. Och hur gör om patienten får hjärtstopp när de ligger på mage? Varken sjukhuset eller Svenska rådet för hjärt- lungräddning hade några tydliga riktlinjer för A-HLR i bukläge. Först när utbildningsinsatsen var avslutad kom HLR-rådet med en ny algoritm för hjärtstopp i bukläge.
Med det kunde vi inte vänta på utan behövde köra igång utbildningarna för vårdbehovet ökade snabbt och mer personal behövdes till IVA för skapa fler platser.
Lösningen
– För att kunna möta nya behov i en helt ny situation fick vi börja improvisera. Det fanns inga tydliga riktlinjer för A-HLR på en patient med covid-19 som är intuberad eller trakeotomerad och vårdas i bukläge. Istället fick vi improvisera fram både metod och utbildningsinnehåll för att sedan utvärdera och anpassa detta under resan gång. Dels utifrån våra egna erfarenheter och när ny kunskap tillkom.
Svaret visade ju sig vara att vi ska vända patienten så fort som möjligt för att komprimera bröstkorgen. Men hur skulle vi vända patienten? De patienterna som vårdades för covid-19 på sjukhuset var ofta överviktiga och man klarar inte att vända en så tung människa fort om man inte gör på ett speciellt sätt. Tillsammans med en HLR-ansvarig på IVA Mölndal kom vi fram till en metod där vi med hjälp av två lakan snabbt kunde vända patienten. Ofta när vi tränande upptäckte vi bättre sätt att göra saker på – så mycket av rutiner och arbetssätt växte fram genom learning by doing.
Det var inte heller självklart från början hur vissa delar av utbildningen som inte var basal A-HLR skulle genomföras. Första gångerna var nog lite ostrukturerade, men jag lärde mig efterhand hur jag skulle lägga upp utbildningen för att alla skulle få med sig de kunskaper som de behövde. Återigen blev det learning by doing.
Till utbildningen kom en salig blandning av yrkeskategorier och jag fick från gång till gång anpassa innehållet till deltagarna och deras förkunskaper. I A-HLR ger man läkemedel som del i behandlingen och de var ju inte alla som gick utbildningen som fick ge läkemedel. Jag behövde vara väldigt tydlig med var och ens befogenheter.
Något annat vi fick improvisera fram var en smittskyddssäkrad metod för A-HLR. För de här patienterna har ju en högsmittsam sjukdom som kräver att personalen arbetar i skyddsutrustning. Då går det inte att rusa in och påbörja HLR enligt ordinarie riktlinjer.
Så fram växte en corona-anpassad utbildning i A-HLR för isolerade och smittsamma patienter i bukläge.
Lärdomarna
– En sak vi kan lära oss är hur viktigt, men svårt, det är med informationsspridning. Saker och ting ändrades snabbt framför allt vad gäller smittskydd. Ofta i början fick jag under pågående utbildning höra från deltagarna – ”men sådär gör vi inte nu”. Då hade det ändrat sig under de sista dagarna vilket jag inte hade fått reda på. Så det är väldigt viktigt att vi ser till att informationen går hela vägen ut till exempel till oss som arbetar med utbildning.
En utmaning var att det plötsligt bara var jag på hela Sahlgrenska Universitetssjukhuset som kunde utbilda i A-HLR. Alla andra instruktörer arbetade ju i intensivvården och kunde inte släppas till utbildningsinsatser. Tänk om jag hade blivit sjuk, vad hade hänt då? Det var bara sista veckan av utbildningen vi lyckades få en backup men som aldrig behövde ta någon utbildning. En lärdom är att i denna typen av situation så behöver vi antagligen utbildningsinsatser av olika slag – och det behöver vi också planera för.
Vi har övat på att ro i land en utbildningsinsats på kort varsel, när vi ser behovet. Här blir det upparbetade samarbetet med Simulatorcentrum värdefullt.