14 april, 2021

”När pandemin är över …” Fler medarbetare delar med sig av sina önskningar om framtiden

Vi är många som längtar tillbaka till vardagen innan pandemin. Här delar tre medarbetare med sig om vad de ser fram emot att kunna göra igen när covid är över – både på jobbet och i livet utanför sjukhuset. Tillsammans kan vi komma dit, om vi hjälps åt att fortsätta hålla ut.

Antalet patienter med covid-19 fortsätter att öka på Sahlgrenska Universitetssjukhuset och sjukhuset befinner sig nu i en tredje våg. Gör vad du kan för att skydda dig själv och andra, så klarar vi detta tillsammans.

Foto: Paul Björkman.

Anna  Darelius, specialistläkare, Gynekologi och Obstetrik:
”Jag behövs i covidvården men jag saknar att operera och jobba inom min egen specialitet”

”Till vardags är jag gynekolog- och förlossningsläkare, men har under två omgångar under pandemin jobbat som undersköterska med covidpatienter på en intensivvårdsavdelning. Nu i veckan ska jag tillbaka en tredje omgång eftersom det finns ett stort behov av fler medarbetare.

Pandemin har inneburit att mitt vanliga jobb som gynekolog- och förlossningsläkare inte varit detsamma. Vi har dragit ner på planerade, icke akuta operationer som exempelvis framfallsoperationer och borttagande av livmoder. Det vi gör nu är nästan uteslutande akuta operationer, gynekologisk cancerkirurgi och all kirurgi inom förlossningsvården, som kejsarsnitt och förlossningsskador.

Min önskan, när pandemin är över, är att vi ska kunna operera i den mängd vi skulle behöva för att tillgodose patienternas behov. Jag behövs i covidvården men jag saknar att operera och jobba inom min egen specialitet. Att göra det jag känner att jag kan, har valt och utbildat mig för. Jag saknar även att kunna umgås med mina kollegor på ett mer normalt sätt. Att inte behöva sitta två meter ifrån varandra i fikarummet och prata genom munskydd. Att gå på after work. Och kramas.

Just nu rör jag mig mestadels mellan förskolan, jobbet och hemmet. I början av pandemin tyckte jag inte det var så farligt med restriktionerna. Jag är småbarnsförälder och är inte så ofta på restauranger eller går på konserter ändå. Och det gick ju bra att umgås med vänner och familj utomhus. Men nu börjar det kännas. Jag saknar vardagen jag hade innan. Att kunna bjuda hem vänner och umgås med familjen på ett normalt sätt. När smittspridningen lagt sig vill jag kunna krama mina föräldrar som är i riskgrupp. Jag längtar till att mina barn kan leka med mormor, morfar, farmor och farfar igen, precis som de gjorde innan pandemin.”

Foto: Paul Björkman

Sofie Holmgren Annander, hälso- och sjukvårdskurator:
”Det blir svårare för patienterna, man känner sig mer uttittad när man sitter i videomöte med många personer”

”Framför allt längtar jag efter att kunna genomföra besök som vanligt. Just nu tar vi bara in dem som har allra störst behov av uppföljning. Det är inte jättemånga, men vi är inte en så stor mottagning så det märks verkligen.
Jag träffar patienter med Huntingtons sjukdom, Huntingtons sjukdom är en ärftlig neurologisk sjukdom som påverkar rörelsemönster och beteende, det finns inget botemedel. Många av patienterna är väldigt sjuka och ska inte utsätta sig för risker i onödan. För många betyder det mycket att få komma hit, det är en trygghet. Jag har stödjande samtal både med patienterna och deras anhöriga, och mycket kontakt med kommun och socialsekreterare. Det kan vi inte heller ha på samma sätt, det blir digitala möten. Men det är svårare för patienterna, man känner sig mer uttittad när man sitter i videomöte med många personer. Många patienter upplever att enskilda videosamtal fungerar bra, men det är just videosamtal med många deltagare som känns jobbiga och opersonliga, patienterna känner sig uttittade

Många har hittat en meningsfull vardag även om de lever med svår sjukdom, det är något vi pratar mycket om, hur viktigt det är. När man inte kan ha det blir sjukdomen ännu svårare och mer påtaglig, då blir patienterna verkligen sjuka.

En stor del av arbetet utför vi nu på annat sätt än via fysiska besök, vi ringar runt och vi har videomöten. Det funkar bra, visst gör det det, men det är något med det fysiska mötet som går förlorat. Och då vill jag verkligen betona mötet – nu känner man ibland att man bara träffar patienterna, snarare än att verkligen möta dem. Man håller distans och har munskydd och visir när vi träffas. Man försöker hålla besöken så korta som möjligt för att minska riskerna. Det blir platt kan jag känna, fattigt på något sätt. Det är något med att sitta i samma rum och ha gott om tid, det är jag van vid. Att kunna ta mig tid för oväntade frågor och funderingar.
Många av patienterna har kognitiv nedsättning och svårt att uttrycka sig. Då behöver man ha tid och kunna se varandra för att förstå att nu funderar personen. I ett telefonsamtal blir det en konstig tystnad.

Även möten med anhöriga blir annorlunda. Vi tar in någon anhörig ibland, men inte i samma utsträckning, det mesta sköts över telefon. Det fungerar men många vill komma hit, men vi har fått stoppa det.

På ett personligt plan ser jag fram emot att kunna slappna av och inte planera så mycket. Allt man ska göra nu, bara det är att gå och handla eller träffa en vän, kräver så mycket planering. Jag längtar efter en vanlig enkel middag med vänner. Och att kunna äta lunch med mina kollegor, nu sitter vi på våra rum och äter. Vi brukade ha så roliga luncher där vi pratade om allt möjligt. Det längtar jag verkligen efter.”

Hilda Öhlén, arbetsterapeut:
”Jag ser fram emot att få vara tillbaka i mitt vanliga avdelningsarbete – utan munskydd och visir”

Foto: Paul Björkman.

Det är framför allt tre saker jag längtar till när pandemin är över. Det första är att få tänka framåt, tillsammans med mina kollegor men också med andra professioner. Under covid-19 har det varit arbete här och nu och mycket av det andra har stannat av. Jag vill ha tillbaka våra gruppmöten och de workshoppar, kunskapsutvecklingen, vi brukar ha regelbundet då vi undersöker vad vi behöver lära oss och tar vara på den kunskap som finns i gruppen.

Det andra är att få återgå till de gamla arbetsuppgifterna. Jag jobbar normalt med rehabilitering av patienter med olika diagnoser på olika avdelningar. Men många av avdelningarna har det senaste året omvandlats till covidavdelningar och vi som jobbar med rehabilitering har fått hoppa runt och stötta upp lite varstans i covidvården och övrig vård. Jag har mest arbetat på Infektion och andra medicinavdelningar. Arbetet är ju delvis lika, jag har aktivitetsperspektivet som grund och försöker se till att patienten som haft covid-19 får tillbaka sina färdigheter för att klara vardagen. Det nya har framförallt varit att bygga upp en kunskapsbank kring covidsjukdomen och dess följder. Nu ser jag fram emot att få vara tillbaka i mitt vanliga avdelningsarbete, kunna skapa rutiner och kontinuerligt jobba med mitt team – utan munskydd och visir.

Jag saknar verkligen friskvården. Jag försöker få in den både på lunchtid och efter jobbet. Fysisk aktivitet är bra för att orka, det ger mig energi och är ett viktigt avbrott i arbetet. På fritiden vill jag tillbaka till gruppassen på Friskis & Svettis. Sen vill jag förstås träffa vänner och bekanta också!”

Här kan du läsa fler medarbetare berätta om vad de hoppas kunna göra så snart pandemin är över.

Text: Redaktionen SU
Publicerad: 14 april 2021 10:41
Uppdaterad: 19 april 2021 11:50
Kategori: Nyhet

Senaste kommentarer

Urban Wåhlander skriver:

En bra och fin beskrivningar av kuratorsarbetet som sätter fokus på det som innefattar begreppet ”att mötas” Där pat/anhörig, utifrån behov på nytt kan ges möjlighet till fysiskt samtalsstöd i vardagen likväl det kollegiala samtalet som en viktig länk till intern utveckling och samhörighet.

Lämna ett svar till Urban Wåhlander Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Samltiga fält är obligatoriska.

Prenumerera på nyhetsbrevet

Få det senaste från Sahlgrenskaliv i din mejlkorg varannan vecka. Fyll i din e-postadress och starta din prenumeration.