”Det är mitt starkaste minne, en sköterska som håller mig i handen”

Roger Olofsson Bagge, överläkare kirurgi och docent:

”Krasst nog var jag nog inte så orolig för corona för min egen del. Jag blev smittad efter ett möte på jobbet, exakt fem dagar senare kom symptomen. Från början väldigt lindriga, jag testade mig och fick positivt svar.
Samma dag blev jag riktigt sjuk. Jag fick hög feber, svårt att andas och ganska snabbt blev det sämre. På kvällen tog jag en taxi till akuten på Östra. Där pratade man om att lägga in mig, men jag ville gärna hem. Jag hann vara hemma en natt, dagen efter blev jag mycket sämre. Min fru skjutsade in mig igen och jag lades in.

Detta var precis innan jul. Jag ville verkligen inte ligga på sjukhus, jag älskar att vara där och jobba men som patient var det inte alls roligt. Efter två dagar övertygade jag både mig själv och de andra om att jag inte var så dålig ändå, jag syresatte mig okej och kunde likaväl ligga hemma och ta Panodil.
Jag kom hem på eftermiddagen. Sex timmar senare kunde jag inte andas alls, blödde ur mun och näsa och var nära att svimma. Vid ett på natten var det blåljusambulans och rött larm. Det var ganska traumatiskt, särskilt för min familj.

”Hur ambulanspersonalen mitt i allt detta tog sig tid att även klappa om sonen och säga att han gjort allt rätt”

Ett bestående minne som ska hedras är hur ambulanspersonalen mitt i allt detta lyckades ta hand om min son som är 14 år och som förstås blev väldigt rädd. Som läkare vet man att det är viktigt att se till hela perspektivet, men det är kanske först i en sådan situation som man riktigt kan förstå betydelsen av de små detaljerna i omhändertagandet. Hur ambulanspersonalen mitt i allt detta tog sig tid att även klappa om sonen och säga att han gjort allt rätt.   

Jag kom till Östra och lades in med syrgas, sedan är förloppet ganska dimmigt. Jag låg inne i ett par dagar och det blev egentligen bara allt sämre. Från början låg jag på en vanlig infektionsavdelning men därefter så hamnade jag på infektions-IVA med högflödessyrgas. Då var jag så dålig att tankarna krasst nog började komma om jag skulle överleva detta.
Det var en konstig känsla. Jag låg på mage och andades med högflödessyrgasen som gör att man knappt hör något, utan glasögon som gör mig ganska blind. Så jag var utan både syn och hörsel och bara låg och försökte syresätta mig, dag in och dag ut. Efter ett tag släppte oron, jag tänkte inte så mycket utan andades mest på.

”För mig var det omvårdnaden som gjorde skillnad. Jag kommer inte ihåg vilka medicinska insatser som gjordes, men jag minns att någon höll mig i handen”

I början funderade jag på själva behandlingen, fick jag rätt vård, var det något som man missade? Ganska snabbt släppte detta och jag litade på att personalen hade bra koll på det medicinska, jag kände dessutom en del av läkarna vilket underlättade. Men särskilt måste jag nämna en sköterska som gav det där lilla extra när jag var som sjukast. Hon kommunicerade på ett sätt som gjorde att jag kände att det var ordning och reda, och dessutom gjorde hon något så enkelt som att hon höll mig i handen. Det är mitt starkaste minne, en person som håller mig i handen. Det är väldigt talande mitt i all avancerad medicinsk behandling jag fick.

Jag har aldrig legat på sjukhus innan. Jag tänkte nog att blir jag sjuk så är jag en sådan som sitter och googlar och kommer med egna teorier. Men jag hade inget behov av det. Rent medicinskt så kände jag mig trygg – personalen har koll på mig och det finns inget jag kan göra. Då kokar det istället ner till det här med omvårdnad och omhändertagande. För mig var det just omvårdnaden som gjorde skillnad då. Jag kommer inte ihåg vilka medicinska insatser som gjordes, men jag minns att någon höll mig i handen.

Jag hamnade aldrig i respirator, trots att läkarna planerat för detta. När det väl hade vänt och jag kom till en vanlig vårdavdelning så var det nyår. Min familj kom och firade med mig utanför fönstret på tolvslaget.

Jag har en del kvarstående problem. Det stora problemet är andfåddheten, jag klarar att gå på plan mark, men inte i trappor. Jag har gått ner en del i vikt och är väldigt svag i muskulaturen. Från sjukgymnasten har jag fått ett träningsprogram som om jag vore 80 år gammal och inte 40. Motoriken är också sämre, jag är kirurg och finmotorik har alltid varit min styrka. I början kunde jag knappt hålla i en gaffel och händerna skakade när jag drack, men det har blivit mycket bättre. Jag har en klok fru – hon har övertygat mig om att om det värsta som kan hända är att jag inte kan operera längre så får jag lägga det på hyllan, det är inte så viktigt trots allt. Jag är glad om huvudet fungerar och lungorna återhämtar sig.

För drygt ett år sedan visste vi inte att denna sjukdom fanns, nu vaccinerar vi folk mot sjukdomen. Om jag hade insjuknat i mars, innan man visste vilken skillnad magläge, kortison, blodförtunnande läkemedel och högflödessyrgas gjorde, hade jag kanske varit död nu. Jag är stolt över vetenskapen och vårt samhälle; spridningen av ny kunskap är helt otrolig.”

Läs mer:

Ett år med covid-19 på Sahlgrenska Universitetssjukhuset.

”Jag har som patient sett hela systemet och måste sammanfatta: Wow!”

Henrik Sjövall, professor emeritus och universitetsöverläkare i medicinsk gastroenterologi:
”Jag är i princip frisk, spelar tennis och cyklar regelbundet. Strax innan jul fick jag beskedliga luftvägssymtom och kände mig lite ’influensig’. Så med tanke på stundande julfirande tog jag ett covidtest som visade sig vara positivt .
Jag mådde fortfarande ganska bra men i mellandagarna fick jag problem med orken, jag fick stanna i backen upp till huset. Jag misstänkte covid-lunga och ringde 1177. Jag bor på Donsö i Göteborgs södra skärgård, där vi numera har förmånen att ha en bra medicinsk beredskap med ambulansbåt och vid urakuta ärenden helikopter. På kvällen kom det upp en ambulanskille som konstaterade att jag verkade må rätt bra och att min syrgasmättnad var okej. Vi beslutade att avvakta, jag skulle förmodligen ändå inte bli inlagd.

Dagen därpå kollapsade jag, bara föll ihop. Min fru ringde ambulansen igen och den här gången kom de kvickt. Det blev ambulansbåt. Jag hade ett litet knepigt EKG men ambulansmännen kunde skicka in det till Sahlgrenska för bedömning, vilket blev ganska avgörande för den fortsatta handläggningen. Eftersom det fanns en liten misstanke valde ambulansen att åka till Sahlgrenska, man gör nämligen inte akutbehandling av hjärtinfarkter på nätterna på Östra.
Det där beslutet, som togs på vägen in till sjukhuset, bidrog nog till att det hela redde upp sig: det var nämligen ingen hjärtinfarkt utan något annat men minst lika farligt. Jag var själv säker på att det var covid-lunga.

Efter en som jag upplevde det ganska lång väntan på akuten kom det in en handlingskraftig doktor: ’Du verkar ha proppar i lungan, nu drar vi på! Först en urakut spiralCT, sedan ringer jag ned IVA-jouren!’
Efter blixtsnabb röntgen kom IVA-jouren ned, och det blev efter mitt godkännande beslut om propplösande behandling. Det hela beskrevs som en sadelemboli, en känd risk vid covid då blodet får lättare att levra sig, och något som jag var väl medveten om kan vara direkt dödande.

Jag kom snabbt upp på IVA och låg där och följde på monitorn vad som hände när jag fick den där propplösande behandlingen. Hjärtat lugnade ned sig, trycket steg och syremättnaden repade sig. Jag kände också att det hände något bra.
Det var ett IVA-rum med två covid-platser och hela tiden var erfaren personal närvarande. Jag blev utskriven till mellanavdelning Mölndal i något dygn och sedan efter ytterligare en kort mellanlandning på vanlig medicinavdelning fick jag gå hem.

Den där propplösande behandlingen jag fick var helt klar livräddande. Det märkliga var att jag var aldrig rädd. Från och med IVA-vården kände jag mig helt trygg med att de visste vad de gjorde. Det jag har upplevt ser man inte utan att ha varit i det, att ha vandrat genom hela sjukvårdssystemet, från tidig ambulanskontakt, resan in, akutintaget, undersökningarna, IVA och utskrivningsavdelning. Jag har som patient sett hela systemet och måste sammanfatta: Wow!

”Covidkrisen har bidragit till att sudda ut hierarkierna”

Det jag har sett är ett magnifikt och prestigelöst lagarbete. Jag har träffat kanske femtio personer, varav en tredjedel normalt inte håller på med tung akutsjukvård. Man sluter leden, man reder ut vilka som kan vad och var man gör mest nytta och så diskuterar man inbördes efteråt. Även sjukvårdspersonal behöver ibland en axel att gråta ut mot.

Covidkrisen har bidragit till att sudda ut hierarkierna. Alla personalgrupper, läkare, sjuksköterskor, undersköterskor, städpersonal, hade i princip samma rymddräkt – på något vis var de alla en del av ett jättelikt arbetslag. Jag upplevde starkt att hela sjukhusets samlade kompetens stod till mitt förfogande, visste man inte svaret frågade man någon som visste.

”Det jag pratar om nu, prestigelöst lagarbete där alla hjälps åt efter bästa förmåga, är det som håller ihop vården”

Jag såg också ett lokalt sorgearbete inom teamen, för att fortsätta orka. Lågmälda diskussioner after hours. Rörande och förtroendeskapande.

Det jag pratar om nu, prestigelöst lagarbete där alla hjälps åt efter bästa förmåga, är det som håller ihop vården. Detta är kärnan i vår verksamhet, utöver det strikt medicinska. Upplevelsen av ett jättelikt arbetslag med olika huvuduppdrag som gemensamt drar åt samma håll. Att se alla dessa individer som växer in i detta ansvar, det var helt makalöst. Många jobbade dessutom normalt med annat, de hade frivilligt ryckt in för att hjälpa till.  

Och så den magnifika vårdkedjan: ambulansen, ambulansbåten som skickade ett EKG till HIA farandes genom natten i 30 knop och med bogvattnet sprutande, när man väl kom in upplevelsen av att sjukhusets hela kompetens stod till ens förfogande. Och så omvårdnaden, den magnifika omvårdnaden!”

”Jag kände verkligen att jag var under god vård”

Henrik Sundeman, överläkare AnOpIVA:

”Jag blev sjuk i slutet av maj. Jag fick egentligen inga konstiga symptom utan mer som en vanlig förkylning och feber. Sedan märkte jag att det var väldigt ihärdigt. Jag hade ont i huvudet och hög feber som satt i under lång tid. Så jag började tänka att kanske var det covid ändå. När jag plötsligt tappade lukt och smak så blev jag ganska säker.

Min son var också sjuk samtidigt, så han flyttade in hos mig så att vi kunde ha koll på varandra. Efter lite drygt en vecka känner jag att jag måste åka in och kolla mig. På Östra var de ganska säkra på att det var covid, men allt såg okej ut så jag åkte hem igen. Men redan på eftermiddagen kände jag att jag blev sämre i andningen, när jag bara skulle upp för trappan blev jag plötsligt helt slut.

Nästa dags morgon kände jag att det gick åt helt fel håll. Jag åkte till Östra igen och blev intagen på en gång. Jag åkte upp till MAVA, fick syrgas och ett rum och kände genast att syrgasen hjälpte.

När alla prover var klara och det var konstaterad covid förflyttades jag till infektion. Jag märkte snart att jag blev sämre och fick högflödessyrgas samma kväll. Sedan låg jag och kämpade på med andningen i tre dygn. Jag flyttades till 302:an för de var rädda att jag skulle behöva bli lagd i respirator.

Personalen var hela tiden närvarande, bland annat en narkosläkare som kom in och peppade mig och sa att ´om du klarar de här tre dygnen, 11, 12, 13, då kanske du klarar att slippa hamna i respiratorn´.
Det var ganska knepigt där ett tag, men så plötsligt blev det lite bättre och jag kunde återgå till syrgas i mask.

När jag blev utskriven var jag väldigt trött, kunde inte gå 25 meter utan att behöva stanna och hämta mig. Så började långsamt en resa tillbaka. Jag hade besvär med andningen i flera veckor och även sedan den kom tillbaka så ska konditionen komma igång. Återhämtningen har tagit flera månader men det går åt rätt håll.  

”Personalen var så engagerade, observanta och hade sådant tålamod. Att de orkade och kunde upprätthålla så bra vård imponerade på mig”

Jag hann nog aldrig bli rädd. Jag var så motiverad att klara det här, och personalen gav så bra stöd. Man såg att de hade mycket att göra, men de var så proffsiga och var fantastiskt bra stöd. Jag kände verkligen att jag var under god vård.
Det som förvånade mig mest med hela upplevelsen var hur väl allt fungerade på något sätt. Trots att det då, i slutet av maj, var otroligt mycket att göra. Personalen var så engagerade, observanta och hade sådant tålamod. Att de orkade och kunde upprätthålla så bra vård imponerade på mig.

Jag låg i en tvåsal och det var hela tiden en väldig rundgång på patienter. Trots det var personalen lugna och stilla. Den kunskap de har kring att kunna sköta så sjuka patienter är otrolig, de hade stenkoll.

 ”Vi i Sverige är så vana vid stor trygghet att snabba förändringar skapar otrygghet för många av oss. Vi har mycket att lära oss av denna pandemi”

När Thailand drabbades av en tsunami 2004 var jag där som turist, men gick in och jobbade som läkare på en akutmottagning på Pukhet. Där lärde jag mig att tillvaron snabbt kan ändras från att vara lugnt och stillsamt med varmt väder och lysande sol. Att vi måsta vara beredda på det och att vi måste lära oss att tänka om med kort varsel och hitta alternativa lösningar.  Vi i Sverige är så vana vid stor trygghet att snabba förändringar skapar otrygghet för många av oss. Vi har mycket att lära oss av denna pandemi. 

Personligen kommer jag bära med mig detta att hälsan är en skör tråd. Jag jobbade mycket under perioden innan jag blev sjuk, men förstod ganska snart att det skulle ta lång tid innan jag kunde gå tillbaka och jobba på samma sätt igen. I den här vevan fyllde jag 65 år och valde att hoppa av för att inte pressa mig själv för hårt. Jag är noggrann med min hälsa, och det finns andra som är duktiga och kompetenta som kan ta vid. ”