28 december, 2020
”Jag kanske skulle bli lite mer wild and crazy”
Staffan Skarrie brukar inte avge nyårslöften. Men i år slår han på stort: han ska klappa en hund, ta simborgarmärket och försöka gilla vegetariska röror. Kanske rent av testa en ny sorts underkläder? Det är en ambitiös ansats - men på något sätt hänger löftena ihop.
Nytt år igen. Jag vet inte hur du har det med nyårslöften. Jag brukar inte avge sådana. Men i år tänker jag att det är dags att räta upp mitt liv med några viktiga löften.
Allra först, 2021 ska jag bli djurvän. Det är ett utmanande nyårslöfte. Jag vet att det är en allvarlig brist hos mig att jag inte haft några fina djurrelationer i livet. Men nu ska det bli ändring på det. Jag ska klappa en hund i år. Ja, det ska jag. Och när jag ändå håller på och lovar så ska jag ha en katt i knät i år också. Det här kan bli början på något nytt och vackert.
Och så måste det ju vara något med de vegetariska rörorna som jag missat genom åren. Det kan väl inte vara omöjligt att börja njuta av hummus, denna fadda kikärtsröra som fyller så många människor med livsglädje. Varför inte mig? Och varför kan inte jag, som andra, stå och småskrocka förtjust med lite tapenade på några torra kex? Jag kan väl ändå inte vara ett hopplöst fall. Nej, 2021 blir rörornas år!
Sedan har jag lovat min fru att ta simborgarmärket i sommar. Hon ville i somras att jag skulle öva mig på att livrädda henne. Det hör väl ändå till sunda manliga färdigheter, tyckte hon. Så jag la mig typ under henne i vattnet och började simma ryggsim. Men vi sjönk direkt. Det var en obehaglig upplevelse för oss båda. Så i sommar måste jag ta tillbaka min simförmåga.
Och så har jag lovat min fru att inte störa mig på småsaker, som när hon fyller tekulan alldeles för full. Så att det sedan i tekoppen simmar små svarta blad som skaver i mun och svalg när man dricker. Hon tycker att jag är sjåpig när jag påtalar detta och det kanske jag är.
Ja, ibland kan jag bli trött på min egen präktighet och tänker att jag kanske skulle bli lite mer wild and crazy. Hoppa fallskärm, vinterbada naken eller sjunga karaoke inför publik? Nej, man måste ju ändå vara sig själv. Men, jag ska ändå ta mig mod att köpa blanka kalsonger. Det är ändå ganska piggt, en bit utanför min komfortzon, men kanske ändå jag på något sätt.
Först tänkte jag också att jag skulle lova, så här inför det nya året, att bli mer lydig i vår ledningsgrupp. Jag borde ju verkligen föra ut vår verksamhetsplan bättre på enheten och implementera karriärutvecklingsmodellen hos alla. Men så ändrade jag mig. Jag lovar, kära ledningsgrupp, att fortsätta vara olydig, möjligen rebellisk, när jag tycker att vissa saker är för dumma. Och jag kommer fortsätta säga FoU och inte FoUUI.
När jag var ung var jag väldigt optimistisk när det gällde hur vi konsumenter kunde påverka utbudet av varor. Jag har bojkottat multinationella företag och jag har många gånger köpt ekologiska halvbruna bananer, för rättvisans skull. Men de senaste åren har jag liksom slappat till mig. Nu ska jag ta tag i det igen. Jag ska visa konsumentmakt. Jag har ett favoritgodis, Pigall. Ni som är unga kanske inte känner till den utsökta chokladbiten. Jag förstår det. Den är nämligen utrotningshotad. Därför lovar jag, under året som kommer, att köpa Pigall så fort jag kommer över den. Så får vi se om det där med konsumentmakt fungerar. Jag hoppas att 2021 blir renässansens år för Pigall.
Och så lovar jag att inte köra så fort. Helt ogenerat kan jag ligga i 140 på vägen till Jönköping. Jag vet att det är högst omoraliskt, men ändå, jag njuter. Här måste det finnas något otillfredsställt från någon tidig utvecklingsfas. Den störningen får jag bearbeta på annat sätt.
Ja, jag ska helt enkelt bli en bättre människa året som ligger framför. Jag ska verkligen använda tandtråd, inte bara säga till tandhygienisten att jag gör det. Jag ska smörja in mina torra ben med lotion även om jag tycker att det känns fjantigt. Och jag ska alltid trycka på knappen med halv markering när jag spolar ner mitt kiss.
Visst, det är en ambitiös nyårsansats jag har. Men jag tycker att mina löften har en gemensam riktning, de liksom förstärker varandra på ett naturligt sätt. Så det känns verkligen fräscht och nytänkande, tycker jag. Och du, lycka till med dina egna löften.
Detta är en krönika, åsikter och ställningstanden i texten är skribentens egna.