20 maj, 2024
”Jag har trivts överallt, i stort sett”
Lyssna på patienternas berättelser, och glöm inte att förkovra er. Det är sjuksköterskan Lars Ranemarks råd till yngre kollegor när han nu pensionerar sig efter 50 år inom Sahlgrenska Universitetssjukhuset.
"Jag velade mellan att bli laboratorieassistent och att bli sjuksköterska, och det slutliga valet berodde just på patienterna", säger Lars Ranemark som nu går i pension. Bild: Wasafoto.
Han vet vad han talar om. Efter 50 år och ett tiotal olika arbetsplatser har Lars Ranemark hunnit möta tusentals patienter. Han har också hunnit bli riktigt påläst inom olika områden, och det är något han kommer fortsätta med även efter pensionen den 20 maj.
– Jag kommer fortsätta att läsa, förkovra mig och hänga med i omvårdnadens utveckling. Kanske ska jag ut och resa lite. Gärna läsa språk. Jag pratade spanska som barn eftersom vi bodde fyra år i Argentina. Nu har jag glömt allt, men det ligger nog lagrat någonstans och väntar på att väckas…
Lars Ranemarks råd till unga sjuksköterskor
- ”Det är viktigt att hålla sig uppdaterad på sitt område, genom att läsa facklitteratur. Läs böcker, sök på nätet och vidareutbilda dig!”
- ”Prata med patienterna. Det är så viktigt att förstå patientens upplevelse av sin problematik och sjukdom, att höra deras livsberättelser.”
Lars Ranemark började sin bana som laboratoriebiträde på Sahlgrenska sjukhuset. Därefter var han sjukvårdsbiträde och undersköterska innan sjuksköterskeexamen 1986. På första arbetsplatsen som sjuksköterska – Spinalskadeenheten på Sahlgrenska sjukhuset – satte han upp sina mål för karriären.
– Ett var att jag ville få en bred kompetens inom främst medicinska specialiteter och även psykiatri. Kirurgi har jag aldrig varit intresserad av. Jag ville bli en duktig allmänsjuksköterska och jag bestämde mig också tidigt för att aldrig bli chef.
Varför inte?
– Vissa är lagda åt det håller, andra inte. Jag har varken rätt egenskaper eller intresse.
Lars tycker ändå att han har fått växa i sin roll som sjuksköterska. Han har varit fackligt förtroendevald, men också haft specialkompetenser på de avdelningar han arbetet på. Mellan 1991 och 2002 jobbade han på en neurologiavdelning där han blev ansvarig för omvårdnaden av patienter med Parkinsons sjukdom.
– Jag la mycket tid och energi på att läsa på om denna patientgrupp och kom med i avdelningens Parkinsonteam. Jag var också med och tog fram ett vårdprogram för patienter med Parkinsons, med speciell inriktning mot apomarfinbehandling, plus att jag hade mottagning tillsammans med läkaren och föreläste en del. Det var en väldigt utvecklande och spännande tid.
Efter elva år inom neurologi ville Lars prova något nytt. Under de följande åren jobbade han på olika avdelningar inom geriatrik och medicin. Sedan 2014 är han på medicinavdelning 355, Östra sjukhuset.
– Jag har aldrig bytt arbetsplats för att jag har vantrivts, utan alltid för att få prova något nytt. Jag har trivts överallt, i stort sett.
Du verkar ha uppfyllt dina mål – förutom det om psykiatrin.
– Det är synd, men jag är inte missnöjd med det. Det verkar ganska tufft inom psykiatrin, har jag förstått på fackliga möten.
Du har aldrig sökt dig till en privat arbetsplats, för att till exempel få en högre lön?
– Lön är en viktig faktor men den är inte 100 procent avgörande – trivselfaktorn och tryggheten är viktigare. Jag har trivts så bra och aldrig haft någon anledning att söka mig härifrån. En del yngre kollegor blir imponerade över att jag har varit kvar så länge, de tror inte att arbetslivet kommer se ut så framöver. Men samtidigt sitter jag på mycket erfarenhet och kan ofta ge dem bra råd.
Sedan 68-årsdagen år 2023 har Lars Ranemark trappat ned successivt, och arbetar nu 50 procent. Den 20 maj går han definitivt i pension.
– Det är lite blandade känslor. Lite vemodigt, men samtidigt känns det rätt skönt att gå i pension ändå. Sedan kanske man går in extra litegrann. Jag kommer säkert att sakna kollegorna, det är ett gott gäng här. Men jag kommer också att sakna patientkontakten.
Vad har varit din drivkraft under alla dessa år?
– Det är ju just patientkontakten. Att kunna hjälpa patienterna, att se till att de blir nöjda. Jag velade mellan att bli laboratorieassistent och att bli sjuksköterska, och det slutliga valet berodde just på patienterna. Jag är glad över att det blev så, jag ångrar mig inte det minsta.