25 juni, 2020

”Jag är så fylld av berättelser, de lägger sig under huden”

Som etisk vägledare får Cecilia Lundmark höra medarbetarnas berättelser om frustration, ilska och uthållighet som tryter. Här delar hon med sig av de anonyma vittnesmålen från en tung tid.

Mitt emot mig sitter en person med en blick fylld av förtvivlan. Orden kommer först tvekande, sedan öppnas en dammlucka:

”Jag kan inte längre vara sjuksköterska. Inget i mig klarar av det jag ska göra, jag är ständigt rädd och påminns hela tiden om min egen otillräcklighet, och så dör de, fattar du, de dör och de får inte dö. Jag hör att de tycker jag är fel person och jag kan inte trösta. Någon säger att jag ska bygga en mur, men jag vill inte bygga en mur, jag vill våga vara nära, men då går jag sönder.”

Kanske är det så här det känns att vara krigsfotograf. De som står i frontlinjen är sjuksköterskor, undersköterskor, fysioterapeuter, läkare och många fler. Själv är jag den som observerar och noterar. Sedan mars 2020 är jag ute på avdelningarna som vårdar patienter med covid-19 och har reflektioner med medarbetare.  Jag samlar citat och lyssnar till känslor: frustration, ilska, sorg och skratt. Jag hör hoppet i det hopplösa, uthålligheten som går förlorad, fötter som inte hittar marken och ett hemma som är borta. Jag möter ledsna människor som gett mer än de trodde att de kunde.

Så bär jag berättelserna och de samlas i mig och jag vet inte riktigt var jag ska lägga dem. Jag är så fylld av berättelser, de lägger sig under huden. Någon berättar om en respirator som tystnat och närståendes skrik i korridoren. Hann de säga allt de ville säga till varandra? Hann de ta farväl? Ger vi dem möjlighet? Alla har hört nyheterna: ”Snart nio miljoner fall i världen och oändligt många människor avlider”. Siffrorna går inte att förstå, går inte att ana betydelsen av.

Jag ser ledsna, trötta ögon hos någon som ringt fler närstående med dåliga besked än någonsin tidigare. Det är något hopplöst uppgivet i blicken. Berättelser om människor som dött ensamma och sen läggs i en svart liksäck, och så ska sjuksköterskan in till nästa patient, hinner knappt andas mellan.

Jag tänker ofta att jag skulle vilja trösta, ta hand om alla trötta ögon och ledsna leenden. Kanske allra mest de yngre, de som inte landat i sin yrkesroll, stabilitet och trygghet. Som jag önskar att jag kunde trösta. Det händer att vi sätter oss en stund i tystnad, tar djupa andetag och sänker axlarna, förlåter oss själva och sen lyssnar vi, på varandra, bekräftar. Numera har jag med mig näsdukar och ställer på bordet, det brukar behövas, nära till skrattet och nära till gråten. Jag ser sköra medarbetare som inte stärks av applåder.

Så rör jag mig genom tysta korridorer och kommer in på nästa enhet. Det är ganska lugnt idag, personalen håller andan och vågar inte tro att det håller på att avta. Så frågar jag, lite sådär som jag brukar: hur har ni det, just nu, just här där ni är? En sjuksköterska, jag tror ganska så nyutexaminerad, säger, ”Jag känner mig så ensam, jag tycker det är så ensamt, och jag vet att ingen har tid att komma in och göra det mindre ensamt, jag skulle helst aldrig gå in på salen igen, men det måste jag ju, så är det bara”.

Jag får så många meningar, staplar dem inom mig på varandra. Någon berättar om ”otillräckligheten, eller, det är inte skavet på näsan som gör ont, det är skavet i själen.”

En annan om svåra beslut.

”När jag hämtar på förskolan, då vill alla fråga, och jag vill bara vara mamma. Så ringer närstående och är jättearga för smittan på Sahlgrenska, dom skulle ju få hjälp med annan sjukdom och då vill jag bara svara ’det är inte mitt fel, jag är bara en mycket ynklig sjuksköterska’. Jag vågar inte längre säga att någon mår bra, litar inte till det jag ser, sen dör de ju och då ska jag ringa och säga det, som en lögnare, en som inte kan något. Just så känns det, jag är oduglig, otillräcklig och när jag cyklar hem drömmer jag om andra jobb, långt från sjukvård och ansvar. Jag har jobbat här hela mitt liv och den där liksäcken, den kunde jag inte vänja mig vid och inte hinner jag sitta när dom dör. Så ska jag bestämma, låta anhöriga komma innan döden eller efter.

Jag bara sover, så går jag upp och äter och sen sover jag, jag har slutat leva utanför jobbet, så är det bara, och jag har slutat vara glad. Gråter när jag minst anar och sen är det tomt. Häromdagen hade vi en händelse och det bara piper i alla apparater och jag måste ha koll, det är ju därför jag är IVA-sjuksköterska. De andra säger ’det piper’ och jag hör inte varifrån pipet kommer och så är jag den enda med IVA-vana och då blir det jag som ska kunna, bara jag. Jag är jätte, jättetrött.”

Och en tredje om att få ansvar man inte bett att få.

”Ensamheten är värst. Inne på rummet vill jag ropa på hjälp, men det finns ingen att ropa till, alla är upptagna, och när jag behöver något utifrån så försöker jag göra en lista så ingen behöver springa för mycket, fast ibland vet jag ju inte vad som behövs nästa gång.

Det här hade aldrig gått om vi inte haft så bra samarbete, tänk alla som kommer hit och bara hjälper till, att dom orkar, vågar, jag är nästan alltid rädd. Och covid-trött. I går hade vi en man som svor och skrek, spottade och tyckte att jag var den sämsta sjuksköterskan han mött, någonsin och jag kunde minsann ta av mig visiret och bli smittad… Sen när jag kom hem så bara grät jag, jag gråter en hel massa.

Men idag, idag är en ganska så bra dag, vi har suttit ner och vi har skrattat lite, åt det vansinniga kaos som vi försöker strukturera, och så fick jag ledigt en extra dag, la mig i gräset och andas in och ut, utan den där gräsliga masken, som ändå blivit vardag.”

Ofta talar vi om vårdskulden som byggs upp under pandemin. Men vi behöver också komma ihåg personalskulden och ta väl hand om våra medarbetare över lång tid framöver. Jag skulle kunna stapla meningar i det oändliga, och kanske är det just det som vi behöver få lov att göra, under lång tid framöver. Reflektera över vad vi varit och är med om. Berätta och bekräfta för varandra att det som gjorts för varje enskild individ har varit det bästa, givet de förutsättningar som varit. Jag tror på reflektionens betydelse för att få struktur och förstå, för att sen släppa taget om det som varit, ta med sig erfarenheter och kunskaper in i det nya. Varje sjuksköterska, undersköterska, läkare, fysioterapeut och alla andra som arbetat under covid-19 har påverkats. Mer eller mindre.

Cecilia Lundmark är sjuksköterska och etisk vägledare på Etiskt forum, Sahlgrenska Universitetssjukhuset. Detta är hennes första krönika i Sahlgrenskaliv.

Text: Redaktionen SU
Publicerad: 25 juni 2020 08:19
Uppdaterad: 27 maj 2021 13:51
Kategori: Krönika

Prenumerera på nyhetsbrevet

Få det senaste från Sahlgrenskaliv i din mejlkorg varannan vecka. Fyll i din e-postadress och starta din prenumeration.