”Hur kan vi veta att sådana metoder verkligen fungerar?”

I min roll som professor är jag akademirepresentant på sjukhussidan. Det är en viktig uppgift på ett universitetssjukhus. Vid chefstillsättningar försäkrar sig akademirepresentanten om att de sökande även kommer att ta ansvar för utbildning och forskning. För några år sedan fick jag därför vara med vid intervjuer för en chefstjänst på sjukhuset.
Efteråt diskuterade vi kandidaternas styrkor och svagheter och kunde enas om en person som var lämplig för tjänsten. Då frågade en person i intervjugruppen:  
– Har den sökande gjort en ’assessment’?
– Nej, det var bra du sade, svarade en person från personalavdelningen. Vi får boka in det snarast.

Alla såg ut att instämma i att detta var ett viktigt påpekande. Jag kände mig därför dum och okunnig när jag frågade:
– Vad är en ’assessment’?

Jag fick förklarat för mig att ’assessment’ — eller Assessment Center — är en metod för att bedöma om en person passar som chef. Aspiranterna testas under två dagar och deras chefslämplighet bedöms utifrån strukturerade intervjuer och simuleringsövningar. Assessment Centers anses härstamma från 1930-talets Tyskland där de användes för att välja ut officerare.

När jag gick därifrån frågade jag mig hur vi kan veta att sådana metoder verkligen fungerar. Tyskland förlorade ju trots allt kriget. Och det ställs sannolikt olika krav på chefer beroende på vilken verksamhet de skall leda. För att undersöka om en ’assessment’ förutsäger en persons lämplighet som chef måste man göra en uppföljning efter några år.

”För att få tillförlitliga resultat måste även de som misslyckas på assessment få bli chefer och följas upp. Hur skulle vi annars veta att de kommer att bli dåliga chefer?”

Det möter inga svårigheter att avgöra vad som utmärker en bra chef. Västra Götalandsregionen har slagit fast kriterier för detta i ”Riktlinje Chefsförsörjningsstrategi”. Där framgår att en bra chef ett: verkar utifrån regionens värdegrund, två: tar initiativ och ansvar, tre: uppfattar och förmedlar budskap, samt fyra: utvecklar verksamheten och sig själv. En studie av assessment skulle kunna undersöka om en chef uppfyller dessa kriterier eller ej. (De som hävdar att chefer bara förväntas bry sig om budget har läst VGR’s chefsriktlinjer dåligt. Budgetdisciplin nämns inte med ett ord i dokumentet. Det kan vara bra för Sahlgrenska Universitetssjukhusets chefer att känna till inför lönesamtal med överordnad.)

Däremot kan studiedesignen bli ett problem. För att få tillförlitliga resultat måste även de som misslyckas på assessment få bli chefer och följas upp. Hur skulle vi annars veta att de kommer att bli dåliga chefer? Om det visar sig att de som misslyckats på assessment inte arbetar utifrån regionens värdegrund, inte tar några initiativ, inte förmedlar några budskap samt varken utvecklar verksamheten eller sig själva – medan de som lyckats gör det, då skulle det tala för att assessment fungerar. Då skulle vi med stöd av vetenskap kunna använda assessment för att förutspå vilka som kommer att bli bra chefer enligt VGR’s chefskriterier.

Experter på området får svara på om sådana studier genomförts.

I andra fall är sakläget klarare. Västra Götalandsregionen utsågs 2019 till ’Årets förvillare’ av föreningen Vetenskap och Folkbildning. VGR tilldelade utmärkelsen tillsammans med regionerna Halland, Östergötland och Västernorrland för att de spenderat miljontals kronor på pseudovetenskapliga utbildningar, så kallade DISC/DISA-test. Dessa tester delar in folk i fyra färger som motsvarar personlighetsegenskaper. Det har länge varit känt att DISC/DISA-test är en bluff vilket dock inte har hindrat regionerna från att använda skattemedel till dessa tester. De har till och med förekommit i obligatoriska program för ST-läkare. För oss som arbetar på ett universitetssjukhus är detta genant.

För att inte delar av vår verksamhet skall framstå som evidensfria zoner är det viktigt att säkerställa att inte bara den medicinska verksamheten utan även ’assessment’, chefsutbildningar och nya managementmetoder som rullas ut åtminstone inte är ökända bluffverksamheter. Det skulle öka förtroendet för Sahlgrenska Universitetssjukhuset som arbetsgivare och försäkra skattebetalarna om att vi använder deras pengar på ett ansvarsfullt sätt.

Mikael Landén är professor i psykiatri vid Göteborgs universitet, forskare på Karolinska institutet och överläkare på Sahlgrenska universitetssjukhuset. Han utkom nyligen med boken Galenskap – en bok om vetenskap (Natur & Kultur), som handlar om vikten av evidens, exorcism och varför vi inte alltid kan lita på vad Socialstyrelsen säger. Krönikans tema är även ett av kapitlen i boken.

Detta är en krönika, åsikter och ställningstanden i texten är skribentens egna.

Hej Mikael Landén,

Sahlgrenskaliv passade även på att ställa några frågor till bokaktuella Mikael Landén. Här berättar han mer om sin bok och vad han hoppas kunna skicka med sina läsare.

Vad handlar din bok om?

– I boken försöker jag beskriva att det finns olika sätt att få kunskap. Att använda sig av vetenskap är en möjlighet som dock är ganska sällsynt. Det är mycket vanligare att lyssna till auktoriteter, vänner, religiösa ledare, sitt sunda förnuft eller vad som skrivs av okända personer på nätet. Vad gäller frågor om vilka behandlingar som fungerar är det dock en stor fördel med systematiska sammanställningar av evidens. Jag diskuterar därför vad som menas med evidens. Vilket inte är självklart eftersom det finns många fallgropar när man skall granska studier. Även myndigheter väger vanligen in andra faktorer än evidens när de utformar riktlinjer.

Varför har du skrivit den?
– Trots att de flesta accepterar att vård skall vila på evidens är kännedom om vad som faktiskt menas med evidens begränsad. Om beslutsfattare och vårdpersonal inte känner till hur vetenskap ska tolkas kommer vården att erbjuda ineffektiva behandlingar. Jag försöker diskutera genom konkreta exempel och peka på de överväganden som görs när studier tolkas och vägs samman till evidens.

Vad hoppas du att läsaren tar med sig från din bok?
– Jag hoppas att läsaren blir mer kritisk såväl till enskilda forskningsrapporter som presenteras med braskande rubriker, som svepande påståenden att ”vi vet att det finns god evidens för behandling X”. Ibland är det sant, ibland inte. Jag hoppas också att läsaren tar med sig att det faktiskt finns organisationer och myndigheter som gör ett stort arbete med att sammanställa vad vi vet och inte vet. Det är fantastiska resurser.