Hundrafemtio tygbröst blev ett monument till cancerdrabbade kvinnor

Det var efter en helt vanlig mammografiundersökning som Meritxell Serra-Cederlöf fick beskedet att hon hade bröstcancer. Det var i mars 2021, det var pandemi och Meritxell hade just flyttat från Stockholm till Göteborg tillsammans med sin fyraårige son och sin man.

– Vi flyttade för att vara nära familjen. Jag är arkitekt, men många arkitektbyråer varslade personal vid den här tiden, så jag hade börjat på en konstskola och planerade att söka ett nytt jobb lite längre fram. Mitt i allt detta fick jag cancer, berättar Meritxell.

Bara några dagar efter mammografin fick Meritxell komma till Sahlgrenska sjukhuset och träffa en läkare.

– Dagarna mellan brevet och mötet med läkaren var hemska. Det var som om jag redan var begravd. ”Jag är död”, tänkte jag.

Ett prov från tumören visade att den var i stadium III: mer än tre centimeter. Den var också HER2-positiv, vilket innebär att den innehöll ett protein som gör att cellerna delar sig oftare, och tumören växer snabbare. Cellgiftsbehandling påbörjades nästan med en gång, liksom behandling med antikroppar mot HER2-protein, även kallat trastuzumab.

– På sjukhuset sa de att det skulle bli tufft och jobbigt, men att jag skulle bli frisk. Det blev som ett mantra för mig. Det som var positivt var att jag inte hade några metastaser. Jag fick en underbar onkolog som hade jobbat i Spanien och pratade spanska med mig. Det var härligt för mig, som kommer från Spanien.

Hoppades slippa operation

I augusti, några månader efter att behandlingen startade, opererades Meritxell.

– Tumören minskade under behandlingen och försvann helt och hållet. För säkerhets skull tog kirurgerna ändå bort en stor del av bröstet. Det var en överraskning för mig, jag trodde jag skulle slippa operation.

Efter operationen inleddes det Meritxell kallar det värsta av allt: den hormonsänkande behandlingen.

– Jag var 44 år när jag fick cancer, och hade en son på fem år. Jag kände mig inte färdig med barn, jag var fertil och kände mig ung. Men i den åldern blir man inte erbjuden att frysa sina ägg. Jag blev satt på hormonbehandling som gjorde att jag kom i klimakteriet. Att plötsligt hamna i klimakteriet är en stor förändring för kroppen, och jag har upplevt den processen som det värsta av allt, säger hon.

Hormonsänkande behandling efter bröstcancer syftar till att minska risken för återfall. De flesta bröstcancertumörer är beroende av hormoner, framför allt östrogen, för att kunna växa.

– Men vad innebär det att komma i klimakteriet när man är 45 år och småbarnsförälder? Jag hittade nästan ingen information om det. Jag mådde, och mår fortfarande dåligt, av alla symtom. Jag kan känna mig deprimerad, irriterad, jag svettas och har gått upp i vikt trots att jag tränat nästan varje dag hela behandlingstiden och sprang en halvmara nu i våras, säger Mertixell och fortsätter:

– Det är en så subtil behandling dessutom, inte som cellgifter där alla ser att man har tappat håret. Det mesta med hormonsänkande behandling syns inte utanpå, men är fruktansvärt inuti. Jag har upplevt tabun kring klimakteriet, tabun mellan oss kvinnor att prata om klimakteriet, och jag har också upplevt att detta tabu är som en sorts cancer som skadar oss kvinnor och splittrar oss istället för att förena. Senare har jag fått veta att en del unga kvinnor bestämmer sig för att sluta med hormonbehandlingarna och acceptera konsekvenserna av det.

Broderade över hundrafemtio bröst

Meritxell har målat och skapat under hela behandlingstiden.

– Cancern för mig har varit som en Big Bang av känslor. Konst har varit min mindfullness, den har hjälpt mig att hantera min ångest, att processa alla olika känslor som kämpar där inuti.

När det var dags för examensutställning på konstskolan valde hon att göra ett verk som bottnade i upplevelsen av att få bröstcancer. Meritxell sydde mer än hundrafemtio röda, bröstformade föremål av tyg, som hon sedan broderade bröstvårtor på. I utställningen hängde de på en stor vägg, varje ”bröst” med en liten lapp under. På lapparna står det allt möjligt: som ”Conflicts”, ”Snobbism”, ”Patriarkatet”, ”Palmolja”, ”Klimatångest”, ”Migrationsverket”, ”Invoices” och ”Vad duktig du är”.

– Installationen är en memorial till alla amputerade bröst, ett monument till alla kvinnor som drabbas av bröstcancer. En del tolkar föremålen som proteser, andra som amputerade bröst. För mig symboliserar lapparna saker som stressar mig i livet, all press som är på oss kvinnor. Verket heter ”Vad duktig du är” för att vi kvinnor alltid är så ”duktiga”. Så är det att vara kvinna i patriarkatet. En duktig arkitekt, en duktig konstnär, en duktig cancerpatient, en duktig tant i klimakteriet.

Medskick: våga prata mer

Efter examensutställningen visades konstverket på Konstepidemin i Göteborg. Nu till hösten börjar Meritxell studera en master i fri konst på Valand. Hon har dessutom fått nytt jobb.

– Jag kan absolut inte rekommendera att ha cancer, men det är som om jag ser livet i fler färger nu. Jag njuter av att vara på semester med min son, att skapa, att få leva.

Ett enda litet medskick har Meritxell till vården.

– När jag var på cellgiftbehandlingar satt jag i ett rum tillsammans med flera andra människor. Båda mina föräldrar, som bor i Spanien, har haft cancer. Jag vet att de brukade sitta och prata med de andra i rummet. Men i Sverige var det ingen som ville prata. Jag tror man skulle kunna spara in kuratorstimmar om människor pratade med varandra i ett så slutet rum – gärna under ledning av en sjuksköterska eller kurator.