Högt tryck på sjukhusets akutmottagningar

Sahlgrenskas Universitetssjukhusets tre akutmottagningar tar varje dag emot runt hundratals patienter. En andel av dem behöver skrivas in, det vill säga få en vårdplats. Samtidigt kan behoven hos redan inneliggande patienter förändras, ibland både snabbt och oväntat, vilket i sin tur kan kräva omdirigeringar och nya fördelningar.

Vårdplatskoordinatorn reder ut var varje behövande patient hör hemma och försöker sedan bereda en plats på den avdelningen – eller, om det inte går, tillfälligt på en annan avdelning.

– Som vårdplatskoordinator behöver du hela tiden hålla koll på läget, vilka vårdplatser som finns tillgängliga och vad som är på gång. För att vara redo, berättar Emelie Johansson.

Hon och hennes kollegor har också ansvar för att se till att det alltid finns tomma platser på avdelningar som ska kunna ta emot akuta patienter. De löser överflyttningar inom sjukhuset, utlokaliseringar om en avdelning får fullt, och ibland ringer det från SOS Alarm, med en patient som skadat sig utomlands och behöver beredas plats hemma.

Uppdämt vårdbehov och värmen kan vara bakomliggande orsaker

Vanligtvis minskar inflödet av patienter något under sommaren, platsneddragningar måste göras så att medarbetarna kan få semester. Just nu är det ett annat mönster som framträder.

– Det är just nu ett ovanligt högt inflöde för att vara sommar och det ser likadant ut i hela landet, säger områdeschef Maria Taranger, med tomtansvar för Sahlgrenska sjukhuset, och som även i rollen som jourhavande sjukhusdirektör (JSD) har haft platsansvar för hela Sahlgrenska Universitetssjukhuset.

– Det har skiftat något mellan vilken akutmottagning som haft störst inflöde för tillfället, men det har generellt varit väldigt mycket.

Det är svårt att veta varför, men Maria Taranger tror att situationen just nu kan ha samband dels med att många som undvikit att söka vård under lång tid på grund av pandemin nu inte kan vänta längre, dels med värmen som leder till att en del företrädesvis äldre behöver söka vård.

”Nu är det många som är ganska frustrerade”

Rollen som vårdplatskoordinator blir extra utsatt när det är ett tufft läge för alla samtidigt. Det som även till vardags, ett helt vanligt år, ibland är en logistisk utmaning, blir ett enormt viktigt men ibland svårt jobb.

– Även vanligtvis har du många viljor runt dig, nu är det också många som är ganska frustrerade, säger vårdplatskoordinator Emelie Johansson. 

– Ibland kan man höra det i rösten när man ringer upp någon för att de ska ta emot en patient. ”Jaha… det är du.” Jag fattar den känslan, men det kan vara tufft ändå.

Hon säger att det handlar om att lyssna men ändå pusha på, att få förståelse för helheten utan att förminska den tuffa situation den enskilda avdelningen befinner sig i.

– Det är en jätteavvägning hela tiden. Vi måste förstå alla. Det är viktigt att känna att vi sitter i samma båt. Det handlar till sist om att patienter ska få rätt vård och inte bli liggande. 

Men trots att hon beskriver ett intensivt, omfattande och väldigt krävande jobb säger hon lika självklart att det är ett jobb hon verkligen gillar. Även om det just nu är tröttande.

– Det är ett väldigt fritt jobb. Jag har alltid min telefon med mig, men jag kan gå runt och träffa människor. Jag jobbar med många roliga olika människor och professioner; läkare, VEC:ar och andra. 

Hon säger att den mesta stressen är en positiv stress.

– Det är kul och man får en kick. Man har hjälpt folk, ordnat och det ser bra ut på akuten när man går hem. Jag gillar att ordna för avdelningarna.

För det mesta fungerar det väldigt bra, alla vill hjälpa och hjälpas åt, men nu det sista när avdelningar har stängts ner för sommaren utan att inflödet minskat skruvas det åt. 

– När det fanns vårdplatser. Då kunde man känna ett lugn. Nu måste man hela tiden hitta en lösning. En patient kan ibland ta flera timmar för att lösa. Bara att veta var en patient ska tillhöra och få den avdelningen att godkänna det för att jag ska kunna lägga upp den i systemet.

Det skapas frustration i alla led.

– En frustration som vi får ta. Som när de jag ringer väljer att bara se till sin avdelning. Vi vet att avdelningarna har det tufft, men det tar på krafterna att ta emot allas frustration. Man får tänka på att vi pratar med väldigt många under en dag.

Då är det viktigt att ha någon att bolla med. Emelie Johansson har kollegan, Jenny.

– Hon är min stöttepelare. Eller vi stöttar varandra. Hon har lång erfarenhet och vi har ett jättegott samarbete. Sen gör det mycket vem som är bakjour, om de stannar kvar, hjälper till och styr upp lite. De har ändå yttersta mandatet om det blir tjafs. 

Hon har också upplevt en ökad förståelse för sin situation den senaste tiden. 

– De har varit jätterädda om mig, säger hon med värme i rösten. 

”Vi måste fortsätta vara snälla mot varandra och arbeta ihop”

Både Emelie Johansson och områdeschef Maria Taranger beskriver att vägen framåt går via ökad förståelse och kommunikation.

– Det är inte lätt att vara generös när det kniper. Men vi behöver hjälpas åt. Vi chefer behöver vara närvarande och hjälpa till att skapa strukturer. Alla har sina specialuppdrag, men vi har ett gemensamt ansvar, säger Maria Taranger. 

Hon säger att det generellt har snackats för lite under åren om det gemensamma ansvaret, men att det blivit mycket bättre under pandemin. 

– Det vi behöver är en ännu bättre förståelse för sjukhusets olika flöden – såväl de planerade som de akuta.

Hon tillägger att det kan vara lätt att känna att man inte räcker till i allt. 

– Då behöver vi hjälpas åt att tänka på allt det vi faktiskt gjort bra, allt det vi klarat av. 

Emelie Johansson betonar också samarbetet.

– Vi måste fortsätta vara snälla mot varandra och arbeta ihop. Det är inte akutens fel att det kommer fler patienter. Och det skulle kunna vara din mamma som låg där.