Från 130 vårdplatser – till noll

1960 byggdes Hudhuset på Sahlgrenska. Då fanns 130 vårdplatser och patienterna vårdades i snitt 25 dagar.

– Det handlade mycket om bad och bandage på den tiden. Det skulle fjällas av och smörjas med salvor, berättar Helena Gustafsson som är verksamhetschef för Hud- och könssjukvården på Sahlgrenska Universitetssjukhuset.

Det var behandlingar som tog tid och som krävde att patienterna lades in.

Helena Gustafsson säger att utvecklingen av allt mer effektiva anti-inflammatoriska läkemedel, som började med kortisonet på 1960-talet och nu omfattar biologiska systemläkemedel, under åren har minskat behovet av både vårdplatser och vårdtid. 2014, när hon började som verksamhetschef, hade verksamheten en avdelning med endast sex dygnet runt-platser som höll öppet fem dagar i veckan.

– Eftersom det är kostsamma platser hängde frågan alltid i luften ”hur länge får vi ha de här vårdplatserna … ”

Ändå var det inte besparingskrav som gjorde att verksamheten för två år sedan satte fokus på frågan.

– Ekonomin gick runt utan att lägga ner några vårdplatser. Men frågan var ändå hela tiden levande och därför beslutade vi att det var dags att ta fram fakta. Hur många patienter låg inne bara på grund av sina hudproblem och hur många av dem låg inne för att de verkligen behövde det?

Utvecklingsarbete i stället för besparingsarbete

Svaret gav skäl till förändring. Från sommaren 2017 till sommaren 2018, visade det sig att bara tjugo patienter hörde till gruppen som hade legat inne endast på grund av hudproblem och som verkligen behövde läggas in. Medelvårdtiden för dem var tre dygn.

– Siffrorna fick oss att tänka att vi kanske kunde ta steget fullt ut, och ta bort våra vårdplatser. Helt, säger Helena Gustafsson.

Trots, eller kanske tack vare, att det inte fanns något ekonomiskt incitament var alla på kliniken med på tåget.

– Det var inte ett besparingsarbete. Vi gjorde ett utvecklingsarbete.

Först förankrades planerna i akademin och i områdesledningen. Samtidigt blev det klart att Plastikkirurgens vårdavdelning var positiva till att samarbeta och vid behov ge plats för de hudpatienter som trots allt skulle behöva läggas in även framöver. Sen började jobbet under devisen att de flesta svåra utredningsfall skulle skötas polikliniskt utan att vården försämrades för någon.

I slutet av 2018 drog man i gång med tre workshopar. Medarbetare, utvecklingsledare, vårdenhetschef och verksamhetsöverläkare gick igenom den stora grupp patienter som nu inte längre skulle ha en slutenvårdsplats på hudkliniken.

Patienter som legat inne involverades via enkäter och även medarbetare utanför enheten jobbade med olika frågor.

– Hela kliniken var engagerad, säger Helena Gustafsson.

Samarbete med plastikkirurgen

Det reddes ut vilka patienter och patientgrupper det egentligen handlade om och hur organisationen skulle riggas för att ta hand om dem. En långsam nedtrattning slutade i praktiska frågor som scheman och nödvändiga funktioner.

– Jag var där för att lyssna, för att markera att det var viktigt och för att fatta beslut när det behövdes, men det var avdelningen själva som gjorde jobbet. Det var häftigt att se engagemanget, säger Helena Gustafsson.

Ett halvår senare, i maj 2019, var allt på banan.

Avdelningen delades in i tre team som varvade sina arbetsuppgifter mellan mottagning, behandlingar och ansvar för de hudpatienter som behövde slutenvård på plastiken.

– Vi hade utbildningar och möten med plastiken. Rondens funktion behölls genom en patientkonferens även för öppenvårdspatienter, och vi riggade för att svårt sjuka patienter alltid skulle prioriteras.

Tiden gick och alla patienter följdes noga upp. I uppföljningarna framträdde långsamt ett mönster, en tendens: de flesta veckor var inga patienter inneliggande på plastiken. Det låg inte heller fler patienter på andra avdelningar som behövde hudkonsult. Det var snarare färre än tidigare.

– Plötsligt fanns betydligt färre svårt sjuka utredningspatienter än vi förutsett och det blev uppenbart att behovet av vårdplatser hade kommit mer från oss själva än från patienterna, konstaterar Helena Gustafsson.

Det var som att det först när man ruckade på den gamla formen gick att upptäcka det verkliga behovet. Att det behövde göras i flera steg.

Hudhuset kan användas på nya sätt

Så nu, bara ett år efter att ha förändrat sin organisation i grunden, är hud- och könsvården redo att ta nästa steg.

– Vad vi gör nu är att vi går in i ett nytt skede, där enhetens primära fokus inte ligger på att rigga för slutenvården och inlagda patienter, utan för våra öppenvårdspatienter; våra bokade mottagningar.

Det nya steget innebär nya möjligheter. Till exempel hoppas man kunna använda hudhusets lokaler på nya sätt och minska trångboddheten. Det kommer också betyda nya sätt att arbeta. Med en ökad mottagningsverksamhet blir det mindre fokus på omvårdnad och mer på behandling.

Helena Gustafsson säger att det först blev en känsla av misslyckande, när man upptäckte att den organisation man så noga tänkt ut inte var ”den rätta”.

– Vi såg inte då det vi kan se nu, att det var steg ett på en längre utvecklingsresa.

Tiden var mogen

Förändringsprocesser brukar mötas av skepsis och ibland motstånd, ibland så starkt att förändringen inte riktigt når hela vägen fram. Särskilt när man bryter mot gamla föreställningar och kulturer.

– ”Egna vårdplatser” är fortfarande något magiskt. Föreställningen finns att det är där ”den riktiga och avancerade vården” sker, säger Helena Gustafsson.

Även om hon emellanåt kände lite oro för den drastiska förändringen i en värld där det ropas efter fler vårdplatser, konstaterar hon att förändringen inom hudsjukvården inte mötts av något verkligt motstånd.

Förutom medarbetarnas centrala roll i förändringen och det faktum att förändringen inte drevs på av ekonomiska effektiviseringar, tror hon att tiden helt enkelt var mogen.

– Vi såg nackdelar i det vi hade och potentialen i något nytt.

Nu hoppas hon att Hud- och könssjukvården kan gå före och visa vägen utvecklingen mot en allt mer kvalificerad öppenvård.