En dag på förlossningen och BB

Klockan är 06.00 och ett dämpat sorl hörs på förlossningsavdelningen på Östra sjukhuset. Här hade man rekordmånga 10 325 förlossningar förra året. Under det kommande dygnet förväntas runt tjugofem bebisar komma till världen.

Medarbetarna som jobbat natt småpratar tyst medan de kontrollerar CTG-kurvorna på tv-monitorer. Snart ökar ljudvolymen, dagskiftet är på väg in. Vänliga röster hälsar på varandra och glada skratt klingar.  
– Nämen hej är det du?!
– Ja, jag ska jobba idag! 
– Vad kul!

 
Elenor Meyer, sektionsledare som jobbat natt, rapporterar till dagens sektionsledare Catrine Wigmark. Under tiden kikar barnmorskor in i receptionen för att se vilket team de ska tillhöra idag, och sätter sig sedan för överlämning. 

Inne hos team två är det fokuserade miner framför journaler och kurvor. Åse Broman Dahm har jobbat natt och rapporterar till Matilda Wahlqvist som noga antecknar mammans mående, smärtlindring och hur förlossningsförloppet varit i detalj under natten. Matildas handledare Caroline Lindström sitter bredvid.  
– Jag är ny sedan två veckor tillbaka, berättar Matilda Wahlqvist. Det är mycket att tänka på, men det känns jättekul, inte minst nu u när vi får femtusen kronor extra och ett bra introduktionsprogram. Och de håller på med fler förbättringar åt oss. 

 
Ute i korridoren kollar kollegorna av med varandra: 
– Vem har du? 
– Tian, nyförlöst. Du då? 
– Sjuan. Fyra centimeter öppen och väldigt rädd. 
– Ok.  
Snart har alla försvunnit in till sina respektive patienter och det tystnar i korridoren igen. 

När undersköterska Åsa Svanlund startar sitt pass har patienten precis fött sitt barn. Hon är med när moderkakan kommer, och sedan genomför hon dagens första säkerhetsrunda i det så kallade barnrummet. 
– Det är hit vi springer om vi har ett barn som mår dåligt, säger hon. Jag måste kolla så att det finns katetrar, att syrgasen fungerar, ekg ska vara inkopplat, stetoskop ska finnas och pox-maskin ska fungera.   

 
Åsa Svanlund har arbetat på här sedan 1999 och det finns en anledning till att hon är kvar. 
– Jag älskar mitt jobb. Det är nåt som suger och drar hela tiden. Man vill vara här, säger hon. Jag älskar att det är så många kulturer från hela världen här, att se hur lika vi är allihopa. Ibland när jag går in i ett vårdrum stannar jag till och tänker: herregud, det här är stort! Och det är en fantastisk vård vi har.  

En man kommer gående i korridoren med rullväska i handen.  
– Here´s the father, säger Åsa. Hello and welcome! 
Mannen går in till sin fru som börjat få värkar. Nu ska han göra ett covid-test. 
– It’s a bit nasty, säger Åsa ursäktande när hon ska peta med topsen i näsan.  
– It´s ok, no problem, svarar han och hostar till.
Provsvaret visar negativt.

Barnmorska Lisa Wanglöf har jobbat åtta dagar i sträck, inklusive dubbelpass. Efter en ledig dag är hon åter på jobbet. Nu sitter hon vid datorn och skriver sutureringsanteckningar.  
– Vaginalbristningen ska dokumenteras, berättar hon. Det är som en operationsberättelse. Det är viktigt att man identifierar musklerna, att man dokumenterar allt man gjort.  
 

Lisa Wanglöf informerar läkaren Hanna Friberg om sutureringen. De beslutar sig för att gå in till patienten igen så att Hanna kan göra en andra bedömning.  

Läs mer: ”Bristningar har blivit min nisch”

En glad Jennie Wölfinger med nyfödde Leon, född i vecka 36 + 3, på väg till BB-avdelningen.  
– Vi kom in vid 01 och sen föddes han klockan 04, så det gick jättebra. Jag känner mig mycket piggare nu än när vi kom in. Jag tycker det är lite läskigt med smärta. Men det gick faktiskt över förväntan, så jag är stolt över mig själv, berättar hon.  

Azadeh Mahini och Caroline Zotterman på väg in till nyblivna föräldrar med fika.   
Barnmorska Caroline Zotterman jobbar egentligen på Barnmorskemottagningen på Frölunda Torg, men är en av de tretton barnmorskor som Regionhälsan lånat ut till förlossningen Östra under årets första tre månader, för att stötta upp bemanningen.  
– Jag har jobbat här på förlossningen i tio år, innan jag började inom mödravården för ett år sedan. 
Jag älskar att vara här, men jag bor nära Frölunda Torg och jag ville vara nära mina barn, kunna skjutsa till aktiviteter och vara ledig på helgerna, säger Caroline när hon förklarar sitt byte från förlossningsvården till jobb inom öppenvården. 

Azadeh Mahini lämnar inget åt slumpen när hon omsorgsfullt ställer iordning den klassiska fikabrickan som serveras efter förlossningen. Azadeh har arbetat som ekonomibiträde på förlossningen i ett år. Hennes mål är att bli barnläkare, och just nu läser hon svenska på SFI vid sidan av jobbet och barnen hemma. 

Det är dags för rond och barnmorskorna samlas med läkare Hanna Friberg inne i mötesrummet Oceanen. En stor del av ronden ägnas åt Sara Qvints patient och partner som kommit in till förlossningen utan kunskap om hur en förlossning går till. De är båda rädda. Att det skulle göra ont att föda barn har ingen av dem hört talas om innan. De andra barnmorskorna lyssnar uppmärksamt, ställer frågor och ger tips.  
– Det låter som det är väldigt jobbigt där inne, så vi kan stötta upp dig om du behöver, säger en kollega till Sara innan hon lämnar ronden för att se till sin patient och hennes man.  
 

Catrin Wigmark, sektionsledare, meddelar att en covid-positiv kvinna är på väg in för en vändning av barnet i magen. Det blir Caroline Zotterman som i skyddsutrustning genomför vändningen. 

Inne i vårdrum 10 sitter en kvinna som vill vara anonym och väntar på sin man som ska ansluta till förlossningen. Först ska han hämta hem barnen från skolan och sedan ta bussen till sjukhuset. Kvinnan berättar att hon fött flera av sina barn i hemmet i sitt ursprungsland, och att hon känner sig trygg på förlossningsavdelningen, trots att hon inte förstår mycket svenska. Det ska visa sig bli en långdragen förlossning.  

Utanför entrén till förlossningen har Erik Ottenvall kört fram bilen för att han, Sofia Lundberg och deras nyfödda bebis ska kunna åka hem som en familj.  
– Vi är jättenöjda, berättar de. Personalen, bemötandet. Alla är så himla glada, trevliga och snälla.  

Ann-Marie Viktorsson har varit barnmorska i 49 år i år. Hon har jobbat på Östra sjukhuset nästan hela tiden, förutom sex år i Mongoliet på 90-talet.  
– Det har hänt en del sen dess, skrattar hon. Det fanns inte ultraljud på den tiden, när jag började. Eller CTG. Men det här är världens bästa jobb, det går inte att sluta. En del födande är rädda och unga, så ibland får jag komma in och bli lite mamma.  

 
Ann-Marie Viktorsson går in till Emilia Moqvist som väntar tvillingar i vecka 35 för att göra en undersökning. 
– Pojken busar, jag tror det är han som flyttat på sig, säger Ann-Marie lättsamt när hon försöker lokalisera barnen i magen. Sådärja, där är de, två olika fosterljud. Där fick vi dem fint, fortsätter hon lugnande.  
– Jag har mått sådär, säger Emilia om sin graviditet. Jag har varit så sjukt trött, men det är tydligen ganska vanligt när man väntar tvillingar. Sen visste jag inte att jag hade havandeskapsförgiftning, så jag gick bara som vanligt till MVC där barnmorskan konstaterade det. Så jag hamnade på BB och har legat här sen i onsdags.  
 

Emilia Moqvist och Rodrigo Vives är lugna inför förlossningen. De vet att en av tvillingarna har en hjärtkurva som inte är perfekt, så under natten bestämde läkaren att Emilia ska sättas igång.

Ni är snart föräldrar till ett par tvillingar, hur känns det? 
– Det kom som en chock, berättar Rodrigo. Dels fick jag inte följa med på ultraljudet, (på grund av covid-19-restriktioner reds. anm.) så jag satt utanför och väntade. Så ringde hon och sa ”Du kommer aldrig att tro mig!” Jag blev jätteglad förstås, vad annars ska man bli.  

Madelene Johansson och Kristoffer Thun väntar sitt andra barn. Vattnet gick under gårdagskvällen och än så länge är Madelene pigg och pratsam.  
– Jag har inte så starka värkar ännu, säger hon men ansiktsuttrycket ändrar sig och Kristoffer slänger sig över sängen för att trycka med sina händer mot Madelenes ryggslut.  
– Oooh, nu släppte det, säger Madelene efter en stund.  

Madelene Johansson ställer sig upp och börjar trampa upp och nerför gåstolen. 
– Jag har gått upp och ner för trappan för att för att få igång värkarna och jag tycker det hjälper faktiskt. 

Kristoffer och Madelene försöker också passa på att vila. De har ett barn sedan förut, Flora, och vet att en förlossning tar på krafterna.  
 

I vårdrum tio startar nu många timmar av det arbete som är essensen i barnmorskans kompetens – att genom följsam och uppfordrande coachning stötta den födande att föda fram sitt barn. Linda Catic vägleder den födande genom olika ställningar. Först på knä i sängen. Anna Karlsson, barnmorskestudent, trycker händerna mot kvinnans svank och undersköterskan Linnéa Hohlfält ger henne saft.  
– Orkar du stå så här fyra värkar till, frågar Linda. 
– Ja. 
– Vi gör fyra värkar till, sen kan vi testa bollen, och sen gåstolen, säger Linda till sina kollegor.   
Ytterligare en värk kommer. 
– Jättebra, peppar Linda. Låt det trycka på. Andas i masken. Så! Jättebra! 

Den födande är besviken på att förlossningen går långsamt. Hon är van att föda snabbt. Linda Catic tröstar.  
– Allt är normalt. Bebisen mår jättebra, säger hon med varm röst. 
Efter ett par timmars värkarbete spräcker hon hål på fosterhinnan och placerar en huvudskalp på bebisens huvud för att registrera hjärtljuden bättre. Linda Catic har arbetat som barnmorska i fyra år. Hon delar sin tid mellan förlossningsavdelningen, Akutmottagningen för gravida och nyförlösta och elektiva kejsarsnitt.  

Purification Obama Bindang från Regionservice hälsar på sektionsledaren och kollar om något särskilt behöver göras. Hon och kollegorna Jamuna Pandit och Idman Ahmed får glada hej när de kommer genom korridoren. Städpersonalen är viktig i denna akutsjukvård där rummen snabbt måste städas ur för att kunna ta emot nya födande.  

Förlossningsvården på Östra sjukhuset är i behov av fler barnmorskor. Varje dag finns det luckor i schemat. Helen Bogren är administrativ sektionsledare. Det är hon som ser till att det finns personal, barnmorskor, undersköterskor, ekonomibiträden, sjuksköterskor och BB-värdinnor – dygnet runt. 
– Jag tänker alltid att det ska gå ihop på nåt sätt. Och det är ju tack vare personalen som hjälps åt och tar extrapass, berömmer Helen. 
– Hörrö! Du gör ett jättejobb, Helen. Jag måste bara få bryta in, säger Kathe Hermansson som delar rum med sektionsledaren.
– Det är lättare när man har en relation med varandra, svarar Helen Jag går runt mycket i huset, är med på alla APT. Man måste gilla människor och vara lyhörd för deras behov.  

Kathe Hermansson vill gärna skryta lite mer om sin kollega Helen.  
– Du har ett lugn inom dig, Helen, som jag tycker är helt otroligt, säger Kathe. 
– Ja, jag kan släppa det, men ändå inte. När det har varit som värst med luckor har jag tagit hem mobilen. Ja, jag jobbar ju inte åtta timmar på en lördag, men du vet…man triggas igång, säger Helen. 
– Du gillar ditt jobb helt enkelt, avslutar Kathe.  

Lunchpaus. De flesta har med sig egen mat och några har handlat i kiosken på entréplan. Det surrar till i en mobil: Oj nu har jag fått sms från mitt jobb. Luckor, luckor, luckor…
– Som mina barn brukar säga, mamma, nu är det nåt från VGR igen, skrattar någon.

 
Det har varit en tuff tid i förlossningsvården. Covid-19 krävde mer resurser, isolering, skyddsutrustning och partnerförbud på BB-avdelningarna. Och sedan kom barnmorskekrisen då flera barnmorskor valde att säga upp sig på grund av underbemanning och därmed sämre arbetsmiljö.   
– Det har varit väldigt mycket, berättar Cornelia Röing, undersköterska på BB-avdelningen. Patienter in och personal ut. Som undersköterska har man inte känt sig lika betydelsefull som barnmorskorna. Och man får sex till åtta sms om dagen om sjukluckor. Eller vi står vid tavlan och ser: lucka i natt. Och alla tittar på varann tills nån säger, okej, jag tar den. Man vill inte sätta sina kollegor i skiten. I stunden kan jag tänka – är det värt det? Men så fort jag kommer in känns det så bra, jag har så fina kollegor.  
Cornelia berättar också om dialogmöten med verksamhetschef Corinne Pedroletti som lyssnat och frågat vad de behöver. 
– Vi har fått tillbaka sektionsledare på BB, det har blivit så mycket bättre, mycket mer struktur. De är erfarna barnmorskor som stöttar oss, prioriterar och styr och är ett väldigt bra stöd, säger hon.  

Undersköterska Marie Wahlqvist och ekonomibiträde Azadeh Mahini packar upp varor i förrådet.  
– Vi undersköterskor brukar hjälpa ekonomibiträdena, för det är ganska tungt, säger Maria. Det är bindor, nättrosor, mediciner… 
Hon blir avbruten av en telefonsignal. 
– Nu ringer min patient! Jag är snart tillbaka, Aze, säger Marie och skyndar sig mot vårdrummet.

 
Pernilla Karlsson är på väg till sin patient med material från förrådet. Undersköterskan är en viktig del av teamet runt patienten. Chefer vittnar om att det brukar gå lätt att få tag på undersköterskor till förlossnings- och BB-vården, till skillnad från barnmorskor som är mycket svåra att rekrytera idag. Inför sommaren annonserade man efter vikarier via förlossningens Instagramkonto forlossningen_ostra och kunde rekrytera 18 personer som går in som undersköterskor i sommar. Det är både undersköterskor, läkarstuderande och blivande sjuksköterskor som är intresserade av att sommarjobba här.  

Jennie Wölfinger och Leon, som föddes tidigt imorse, har nu varit på BB-avdelningen i flera timmar. Pappa Rickard har åkt hem till Leons storebror.   
– Amningen har kommit igång. Det gick faktiskt fort. Han är pigg på att suga, säger hon med ett leende och tittar på bebisen som tryggt sover på hennes bröst.  
– Jag känner att personalen är kanonbra, säger Jennie. De har verkligen svar på allt. De är väldigt trevliga och frågar först om de får röra mig eller Leon. Om jag behöver duscha eller gå på toa hjälper de till.  
Jennie har följt med i medias rapportering om problemen inom förlossningsvården.  
– Först var jag nervös. Som privatperson ska du inte vara rädd, vården ska lösa det. Men jag tänker på hur mycket de sliter. Och samtidigt orkar de vara så glada och hjälpsamma och trevliga, säger hon.  
På grund av att Leon föddes några veckor för tidigt ska de vara kvar på BB några dagar och se till att han börjar gå upp i vikt.  

Inne i vårdrum tio har barnmorskan Linda Catic och förlossningsjouren (jourläkare) bestämt att sätta in värkstimulerande dropp. Förlossningen, som pågått sedan morgonen, har stannat av och den födande är trött. 

 

Det går ytterligare några timmar. Den födandes partner är på plats, och ståendes på knä föder hon till slut fram sitt barn. I det nedsläckta rummet hörs ett första darrande bebisskrik.   
Linda Catic undersöker moderkakan som ser fin ut. Hon och teamet har jobbat hårt och koncentrerat runt den födande i många timmar. Linda pustar ut.
– Det är det som är grejen med det här jobbet, utbrister hon. Att det kan gå, bara sådär!  
 

Nybliven lillebror till en syskonskara som väntar hemma.  

Inne hos Kristoffer Thun och Madelene Johansson är det betydligt mer aktivitet än på förmiddagen.  
– Fan. Jävlar, utropar Madelene mitt i en värk. Det kommer nu! 
– Tung, tung, svarar barnmorska Sara Brodd. Bra där Madelene. Du gör det här jättebra! Nu kommer jag med lite värme här. 
Sara trycker varmt, vått papper mot Madelenes underliv.  

– Nu är jag på G igen, flämtar Madelene inför nästa värk.  
– Du är jätteduktig, verkligen, säger Sara Brodd. Och vi ser huvudet på lillebror!
– Tänk om det är en lillasyster, och de har sett fel?! utbrister plötsligt Madelene och alla i rummet skrattar.  – Du är grym, säger Kristoffer och håller om henne. 
Madelene skriker högt och barnmorskan coachar: Försök att trycka nedåt istället för att skrika högt. 
– Nu är vi i ring of fire-läget när det spänner och svider, förklarar Sara Brodd. Det betyder att bebisen snart är här. Bara andas, andas, andas.  
– Aj, aj, aj, kvider Madelene. Hjälp mig.  
– Du jobbar på så bra! Bebisen mår så bra så, och det är för att du är så lugn och andas och gör detta så bra, peppar Sara Brodd.  
 

Födseln går bra, lillebror kommer ut. Madelene gråter ikapp med den nyfödde, utmattad av ansträngning och känslor.  

– Kristoffer, nu ska du få jobba, säger Sara och alla skrattar.  
Kristoffer kavlar upp ärmarna och tar emot saxen.  
Sara undervisar sin student Jonna Rasmussen.
– Jag brukar sätta tre klamrar, visar hon och Jonna får sätta klamrarna på navelsträngen innan
Kristoffer klipper. 

Sedan är det dags att undersöka moderkakan, underlivet och bebisen, i den ordningen. Allt ser bra ut. Det är nu sen kväll på förlossningen.  

Två lyckliga föräldrar nästa morgon på BB-avdelningen. De har redan face-tajmat med storasyster och längtar att få åka hem och visa upp lillebror. Madelene berättar om sina upplevelser från gårdagskvällen. 
– Jag kände mig lugn och trygg. De var noga med att gå igenom värkarbetet. Jag tycker vi fick mer information om förloppet än senast. Olika ställningar till exempel och att ta stöd i en mörk röst istället för att skrika häruppe, visar hon och spänner halsen. Det kanske var för att barnmorskan hade en student med sig? 
Och gråten som kom samtidigt som barnet? 
– Det blev som en urladdning, säger Madelene. Alla känslor på samma gång. Jag fick lite panik för det gjorde så ont när huvudet skulle ut. Jag vet inte, jag gav upp lite kanske. Det var både smärta och känslor.  

Gossebarn, 3 505 gram och 52 centimeter lång. Namnet får vänta.  

Rodrigo Vives håller sin lilla dotter hud mot hud inne på Neonatalavdelningen som ligger i samma hus som förlossningsavdelningen och BB. Det blev akut kejsarsnitt sent på kvällen.  
– Flickan var lite klen, det visste vi ju innan. Men de undersökte hennes huvud och fem minuter senare var vi i operationssalen. Allt gick så snabbt.  

Tvillingbrodern sover i en bädd bredvid. Mamma Emilia har också varit här och hållit i barnen, men nu vilar hon på BB-avdelningen. Hon har svårt att gå efter operationen och kan inte röra sig mellan våningarna lika lätt som Rodrigo.  

Stolt tvillingpappa. 

Läs mer: Så ser kvinnosjukvårdens ledning på framtiden

Text: Viktoria Fimmerstad. Bilder: Ines Sebalj och Johanna Ewald St Michaels.