Veckans avdelning: Neonatal Intensivvårdsavdelning

– Det är så specifik vård här. Neonatalvård är mycket mer än man tror, svarar IVA-sjuksköterska Linnea Berge på frågan om vad som är roligt med att arbeta på Neonatals intensivvårdsavdelning 316, Drottning Silvias barnsjukhus.

För en besökare utan erfarenhet är svaret luddigt. Vadå mer än man tror? Hurdå? Det krävs några timmars bredvid-gång för att förstå vad hon menar. Ordet ”specifikt” är träffsäkert, som om sjuksköterskan hela tiden har blicken ner i ett mikroskop och skickligt tolkar pyttesmå signaler från sjukhusets allra minsta patienter. Och när hon förklarar vad hon gör hänvisar hon ofta till forskning. Det är verkligen specifikt.

Från graviditetsvecka 22

Sahlgrenska Universitetssjukhuset har i uppdrag att vårda regionens alla barn som föds innan vecka 28. Hit kommer blivande mammor där vården förväntar sig extremt prematur födsel. Alltså från graviditetsvecka 22. Det är gynnsamt att föda på Östra sjukhuset med närhet till Neonatalvården. Föds barnet på ett annat sjukhus i regionen flyttas den lilla patienten hit av verksamhetens avancerade Neonatala transportteam. Även bebisar med hjärtfel vårdas här, eftersom Drottning Silvias barnsjukhus har ansvar för halva Sveriges hjärtsjuka barn. Och fullgångna bebisar med sjukdomar eller komplikationer i början av livet kan vårdas på Neonatals intensivvårdsavdelning.

– Det är ett väldigt omväxlande arbete, berättar Linnea. Ena dagen har jag hand om en 500-grams-bebis. Andra dagen en 5-kilos.

Linnea Berge har jobbat på Neonatals intensivvårdsavdelning i ett år.

– Som färdig IVA-sjuksköterska sökte jag lite olika jobb, även på vuxen-IVA. Men jag är så glad att jag hamnade här. Det här är verkligen min grej. Den bästa arbetsdagen är när jag lyckas få föräldrar att våga närma sig sitt barn. Det kan vara skrämmande med en liten 500-grammare, men föräldrarna är så viktiga för barnets tillfrisknande och snart står de där och byter blöja i kuvösen, säger hon.

I en röd soffgrupp i slutet av korridoren samlas avdelningens medarbetare för rapport inför C-turen, klockan 13.30.

– Hej och välkomna! Hur är läget, inleder vårdenhetschef Karin Rydén innan hon fördelar patienterna till medarbetarna.

På tv-skärmarna ovanför står glada budskap som välkomnar nya medarbetare och sommar-vikarier. En del av mötet handlar om sommarbemanningen, det är ett engagerande ämne.

– Fundera på vilka luckor ni kan tänka er att ta, uppmanar Karin Rydén. Vi brukar ju inte behöva beordra, det vill vi undvika.

Hittills har sommaren haft några arbetstoppar men inget beordrande av övertid och stämningen på avdelningen är god.

”Yalla, yalla”

En kvinna med neonatala transportteamets blå pikétröja dyker plötsligt upp och avbryter:

– Vem ska gå med till röntgen?

En sjuksköterska studsar till och räcker upp handen.

– Jag går med!

– Okej. Yalla, yalla!

De andra skrattar av det oväntade avbrottet, och mötet avslutas.

Vägde 580 gram vid födseln

Linnea går in till sal fem, en tvåsal. Där tar hon över från sjuksköterskan som haft A-turen. Man lämnar inte vårdrummet utan att bli avlöst. Idag ska Linnea ansvara för Junis, en pojke som föddes i vecka 23. Idag är han i vecka 24 + fem dagar. Linnea hälsar på mamma Erona som sitter vid kuvösen, innan hon bläddrar i några papper och läser på om patienten.

– Jag ser att han har gått upp i vikt, viskar Linnea till Erona.

– Ja, jag vet, svarar Erona stolt.

– En stor kille nu.

Junis vägde 580 gram när han föddes, oplanerat, på Specialförlossningen Östra. Nu väger han 645 gram.
Sjuksköterskan och mamman viskar till varandra över kuvösen. Det är viktigt att inte störa det sovande barnet.

– Det finns forskning på att de för tidigt födda barnens hjärnor utvecklas som allra mest när de sover, viskar Linnea. Vi väcker dem helst inte. Istället ber vi föräldrarna sitta och bevaka barnen och säga till oss om de börjar röra på sig och vakna till. Då kan vi passa på att göra alla procedurer som att byta blöja, mata, ta kontroller, vända och ge de läkemedel som behövs.

Erona har bott med Junis sedan han kom till Neo-IVA direkt efter förlossningen. Linnea är noga med att inkludera henne i vården av Junis.

– Har du varit med och bytt blöja? frågar hon.

– Ja, två gånger, viskar Erona tillbaka.

– Va bra, då kan du ju det här.

Linnea och Erona spritar händerna och sträcker sedan in dem i kuvösen, från var sin sida. Linnea ber Erona hålla om Junis medan hon hämtar våta kompresser inför blöjbytet. Den lilla blöjan sparar hon för att väga och se hur mycket Junis har kissat. 

Erona säger att hon gärna vill hålla i sin son och planeringen inför utlyftet sätts genast igång. Linnea och undersköterskan Sandra Josefsson tycker det är en utmärkt idé att lägga Junis mot mammans bröst.

– Vi har precis dragit igång med andra fasen i behandlingen av Junis, berättar Sandra. Då handlar det mycket om hud-mot-hud-vård. När de för tidigt födda barnen sover hos föräldrarna har man sett flera positiva effekter hos både barnet och föräldrarna. Barnets överlevnad ökar, hjärnans utveckling förbättras, de får en stabilare viktuppgång och föräldrarna knyter an bättre och snabbare till sitt barn.  

För att flytta Junis gäller ledorden lugn, metodisk och trygg.

– Tanken är ju att han egentligen ska vara kvar i livmodern nu. Så det måste gå mycket lugnt till, förklarar Sandra.

Erona går iväg för att klä om till en praktisk sjukhusrock, och sjuksköterska Felicia Gunnarsson Vikberg kommer in i vårdrummet för att assistera vid flytten av bebisen.

För att störa Junis så lite som möjligt använder personalen en särskild metod för att flytta honom till mammans bröst. Det går ut på att inte flytta honom, utan ändra läge på det som finns runtomkring istället.

– Okej, vi tar en time out, uppmanar Felicia och tar fram ett inplastat blad med en checklista över saker som behöver säkerställas innan lyftet av Junis. ’”Time out lyfta ur” är rubriken och Felicia läser högt.

– Är vi tre personer? Ja det är vi, konstaterar hon. Tre personer är ett minimum för att klara en flytt av en prematur bebis från sin kuvös.

– Vem gör vad?

– Sandra håller i barnet, jag tar tuben och du flyttar kuvösen och mamman, säger Linnea.

Efter nio frågor och svar är det dags.

De drar för gardinerna för fönstren och det blir dunkelt i rummet.

Försiktigt, försiktigt tar Sandra sina händer under Junis kropp medan Linnea ser till att slangarna som är kopplade till barnet följer med. Det piper i någon av apparaterna vid sängen, och sjuksköterskorna tittar upp mot monitorn men tycks inte oroa sig.

– Han ligger i respirator, så det är högsta prio att tuben ligger kvar och inte flyttar sig, förklarar Linnea och syftar på tuben som sitter i Junis hals och hjälper honom att andas genom respiratorn.

Sandra lyfter den lilla kroppen någon centimeter från bädden och Felicia rullar undan kuvösen. Sandra och Linnea står alldeles stilla och tysta medan Felicia skjuter mamma Eronas säng i rätt position så att Junis bara behöver sänkas ned på hennes bröst.

Alla slangar läggs försiktigt på plats och de bäddar med handdukar runtom Junis. Sandra öppnar värmeskåpet och tar ut några grytlappstora filtar.

– De tappar temperaturen så snabbt de här små, då är det gött att lägga på lite varma grejer, säger hon.

Det som pep under flytten var respiratorn som larmade att den inte kunde ge fullgod ventilation.

– Det kan vara att han spänner sig eller att tuben hamnade lite snett, förklarar Linnea. Och plingljudet strax därpå betydde att Junis blodtryck gick upp.

– Han blev nog lite obekväm och kanske lite stressad av att flyttas. All omvårdnad går ut på att det ska vara som i livmodern, så all beröring är ju något utanför det. Men vi måste ju röra honom ibland, säger hon.

En stor del av neo-sjuksköterskornas expertis består i att just tolka det lilla barnets signaler, med och utan maskinernas hjälp. Felicia har arbetat här i fyra år och kan inte tänka sig att jobba någon annanstans.

– Jag visste att jag ville jobba med barn. Och här känns det extra meningsfullt eftersom de här barnen inte kan uttrycka själva vad de tycker och känner. Vi blir viktiga tolkar för dem, säger hon.

Det visar sig att de prematura eller svårt sjuka, och dessutom sovande, barnen har mycket att berätta, för den med rätt erfarenhet.

– De kan visa att de är hungriga, att de har ont. Eller att de vill vända sig. Då åmar de sig lite, man kan se hur skulderbladen rör sig lite, då är de obekväma, säger hon,

– Och om de slutar andas, då vet man verkligen att de är obekväma, fortsätter Linnea. Det kan betyda att de är överstimulerade och behöver lugn och ro.

– De kan till och med sätta upp handen för ansiktet och visa ”stopp,” visar Felicia. Och smärta visar de genom att vara helt utslagna, sådär så att de tappar hakan ner mot bröstet. Det är lätt att missförstå och tro att de är avslappnade, men det är ett sätt att visa att de har ont.

Både Felicia och Linnea berättar att många tycker det låter gulligt att jobba på neonatalavdelning.

– Många säger: Åh, vad mysigt! Men vi ser det inte så, säger Linnea.

– Vi distanserar oss också, för oss är barnet en patient som behöver vår hjälp, fyller Felicia i.

Dessutom jobbar sjuksköterskorna tätt ihop med föräldrarna.

– Oavsett varför barnet ligger här, så är föräldrarna alltid i kris, säger Linnea.

– Ja, även om föräldrarna inte är våra patienter vårdar vi dem också. Vi vill att de ska knyta an till barnet och följa barnets resa så att de är redo när det är dags att åka hem. Det är så häftigt att se de förvirrande föräldrarna i början, som undrar varför de måste vara med på vår rond. Och efter bara några veckor är de experter på sina egna barn.

”Tyckte det verkade för läskigt”

Det är mitt i semesterperioden för Neonatalvården, som är en akutsjukvård där man aldrig vet innan hur många patienter som behöver vård.

– Det händer att vi behöver ta dubbelpass, säger Linnea. Vi måste hålla hårt på grundbemanningen och hoppas att alla håller sig friska.

– Och vi har en väldigt bra arbetsgrupp, fyller Felicia i. När det är tufft får man alltid stöttning.

Båda vill gärna att nyfikna sjuksköterskor kommer till avdelningen och testar att jobba där en dag.

– Det var så jag hamnade här, berättar Felicia. Jag gick på intervju, men tyckte det verkade för läskigt. Då fick jag hospitera en dag, och efter det är jag fast.

– Ja, det är så himla bra uppstyrt med rutinerad personal på plats varje dag och en jättebra inskolning på tolv veckor, berättar Linnea. För den som tycker det är nervöst med så små patienter – kom hit och prova.

– Det är världens bästa jobb, som en annan värld, avslutar Felicia.