4 maj, 2021
”Det känns självklart att hjälpas åt”
Linda Löwegren, avdelningschef på Operation 1 barn, om att låna ut personal och samtidigt se att det är bekymmersamt att vi behöver skjuta på operationer – och att det inte behöver finnas ett motsatsförhållande däremellan.
Foto: Paul Björkman.
”Inför 2021 såg jag fram emot en enad medarbetargrupp som arbetar tillsammans på ett nytt barnsjukhus. Vi har dygnet runt-verksamhet så under normala omständigheter vi ses aldrig alla samtidigt, men utöver det har vi haft medarbetare utlånade i covidvården parallellt som medarbetare har arbetat med förberedelser för flytten till det nya barnsjukhuset under nästan ett år. Det har varit en splittrad grupp och det är en utmaning för mig som chef att känna att jag gör en insats för alla, där allas insats är viktig.
I början av pandemin visste vi inte vad som skulle hända, det var en anspänning hos många. Den eventuellt väntande vården av covidsjuka barn på barnoperation var självklar och gick snabbt att ställa om och förbereda för. Den gemensamma insats vi varit en del av, med utlånade medarbetare till vuxenvård, mottogs också till största del med förståelse och solidaritet på vår arbetsplats.
”För mig är det inte ett motsatsförhållande att låna ut personal och samtidigt se att det är bekymmersamt att vi behöver skjuta på operationer”
Jag försöker stå för ett större perspektiv, även om jag förstås vill att alla medarbetare ska vara hos oss när det är den arbetsplats hen valt. Det kan till exempel vara så att en förälder till ett barn behöver intensivvård till följd av covid-19, samtidigt som vi har personal med massor av den kompetens som efterfrågas. Så det känns självklart att hjälpas åt, på ett sjukhus i en region eller i ett land. För mig är det inte ett motsatsförhållande att låna ut personal och samtidigt se att det är bekymmersamt att vi behöver skjuta på operationer.
Samtidigt nu ett år senare har det har kommit en trötthet och en frustration som växer: när ska vi ägna oss åt att jobba med de som har fått stå tillbaka under pandemin? Vi måste som sjukhus ta oss an även den här växande gruppen patienter som väntar på operation och som för vår del är barnen. Vi måste gemensamt ta oss an det som väntar men många hos oss ser det också som en utmaning. Vi löser det inte på ett halvår eller ett år men det finns en stor lust och ett engagemang. Vi kommer att behöva jobba tillsammans på barnsjukhuset, över gränser och verksamhetsområden, för att beta av operationskön och annan vård som fått stå tillbaka.
En sak som jag är orolig för är tröttheten i systemet. Alla medarbetare och människor är trötta av pandemin precis som resten av samhället och det kommer vi sannolikt på alla enheter att se konsekvenser av. Det är inte som vanligt. Oro finns att inte få ledigt i sommar, att behöva ändra planer återigen, att inte få den semester och återhämtning som är välbehövlig och som alla är i stort behov av.
Jag längtar efter att kunna möta medarbetare på barnoperation, att vara en enad och samlad medarbetargrupp som arbetar tillsammans för att ge barnen bäst möjliga vård i det fantastiska nya hus vi arbetar i. Och att möta barn, föräldrar och andra medarbetare på barnsjukhuset utan munskydd och visir.”