10 juni, 2020

”Det är inte ovanligt att den närstående känner skuld”

Åza Svensson är leg hälso- och sjukvårdskurator på Östra sjukhuset. När pandemin kom, och närstående och patienter inte längre fick träffa sina närstående, fick kuratorerna en extra viktig roll: att skapa en känsla av sammanhang.

Åza Svensson, leg hälso- och sjukvårdskurator, Medicin, geriatrik, gkutmottagning, Östra sjukhuset. Bild: Johanna Ewald St Michaels

VÄGEN GENOM COVID-VÅRDEN. ”När pandemin kom till Östra sjukhuset tömdes vårt hus nästan på vanliga patienter eftersom man förberedde vården av covid-19-sjuka patienter. Vår kuratorsgrupp hade plötsligt inget att göra. Vi gick i väntan på något och vi visste inte vad det skulle innebära för oss. 

Som kurator är jag ofta engagerad i krisstödsarbete. Men det brukar ske i fysiska möten och den här situationen var helt ny. Till fältsjukhuset tidigare, och nu på IVA, får inte de närstående komma. Det påverkar givetvis närstående jättemycket, men även IVA-personalen. På IVA är man van vid att ha de närstående där som kan tala om vem de har att vårda och om det är något särskilt de behöver veta.

Här såg vi kuratorer ett behov där vi kunde bidra. Tillsammans med Cecilia Lundmark på Etiskt forum och en logistikansvarig hittade vi en form för ett uppsökande arbete bland närstående, fast på telefon. Vi bevakar dagligen beläggningen och vi sju kuratorer delar upp de nya patienterna emellan oss. Så fort patienten kommit in tar jag kontakt med den närstående och erbjuder psykosocialt stöd. De allra flesta tackar ja. Det första samtalet kan leda till en ganska lång kontakt där jag fortsätter att följa familjen under vårdtiden här, ibland även efteråt. 

Vi kuratorer blir en kanal mellan den närstående och patienten. Ibland kanske läkaren bara hinner ringa en närstående men om det finns flera som inte har kontakt med varandra kan jag hjälpa till. När närstående i början blev nekade att ta farväl efter ett dödsfall kunde jag hjälpa till med det.

Vad jag också gör är att skriva en kort information om varje person till IVA-personalen: ”Det här är Kalle. Han har tre barn och de har det bra.” Det är för att personalen ska veta något när patienten vaknar upp och kanske inte kan kommunicera själv. Då kan det kännas tryggt för patienten att vårdpersonalen vet hur livssituationen ser ut.

Men den viktigaste uppgiften är att ge möjlighet till samtal och frågor i en stark krissituation. Det handlar oftast om att bekräfta den oerhört svåra situation de närstående befinner sig i, nu när de inte får vara hos den sjuke. Vi pratar ju ofta om KASAM, känsla av sammanhang, och det är svårt, situationen blir obegriplig när man går hemma och vankar. Men samtalen kan också kretsa kring vardagliga saker som sömn och mat.

Och ibland skuld – det är inte ovanligt att de närstående känner skuld. ”Var det jag som drog hem smittan från jobbet?” Den anhöriga kanske själv är sjuk, jag kan höra att hen har det väldigt jobbigt, de har svårt att andas och hostar, och med partnern på sjukhus finns det ingen som kan hjälpa med en kopp te eller en filt. Men även den som är frisk kan vara ensam, en upplevelse av stigmatisering, när ingen vågar komma på grund av smittrisk.

En annan viktig fråga är när det finns barn som är anhöriga till den sjuka. Där kan jag stötta den anhöriga genom att ta fram information och samtala om hur man kan prata med sina barn om att den andra föräldern ligger i respirator.

Jobbet har varit extra tungt nu. Men samtidigt känns det väldigt meningsfullt att stötta de närstående i deras väntan och att dela deras ovisshet. I oss får de ett halmstrå, de känner att de har en lite ökad kontroll när vi kan förmedla deras frågor till vårdpersonalen. För mig är det starka upplevelser när jag ibland varit med och dag för dag följt en patient, tillsammans med den närstående.

Jag har jobbat som kurator i tio år och är van vid att jobba med krisstöd. Men det fungerar inte på samma sätt här. Förutom att vi inte träffar vare sig patient eller närstående är det mycket ovisshet med en så ny och farlig sjukdom, organisationen har bitvis fått uppfinnas i stunden och patienter mitt i livet, som inte varit mycket sjuka tidigare, har drabbats. Det är många berörande livsöden. Det är fint att vi har varandra i kuratorsgruppen, det är ett stöd jag behöver.”

Text: Katarina Hallingberg
Publicerad: 10 juni 2020 11:00
Uppdaterad: 10 juni 2020 16:58
Kategori: Nyhet

Senaste kommentarer

[…] Läs Vägen genom covid-vården: Kuratorer här. […]

Skriv en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Samltiga fält är obligatoriska.

Prenumerera på nyhetsbrevet

Få det senaste från Sahlgrenskaliv i din mejlkorg varannan vecka. Fyll i din e-postadress och starta din prenumeration.