21 september, 2020

Den rörelserädda fysioterapeuten

Hamnar inte axelsenan i kläm på tangokursen så går han genom isen på skridskoturen. Så fort Staffan Skarrie provar på idrott verkar något gå snett. Ska han bli vän med rörelserädslan - eller utmana den?

Jag säger det direkt. Jag är ingen motionär. Jag märker att min omgivning gärna skruvar nervöst på sig, när jag säger det. Det verkar som om det uppstår ett visst obehag att vistas så nära en person som inte tar ansvar för sitt liv. En del brukar försöka rädda situationen genom att komplettera påståendet genom att hävda: ”Men du cyklar ju till jobbet” och därmed skyla över osäkerheten som uppstår. Ja, jag cyklar till jobbet och jag njuter av det, men jag kör väldigt, väldigt sakta. Jag tror inte att min puls når över 85 under cykelturen. Mina arbetskamrater brukar faktiskt häckla mig och mitt långsamma tempo genom frågan: ”Är det inte svårt att hålla balansen när man kör så sakta som du gör”? Då ler jag klädsamt och skrattar med försiktigt.

När jag var ung, alltså för väldigt länge sedan, så var jag en sportkille. Men fotskador från fotbollen, ryggskador från handbollen och nackskada från utförsåkningen har gjort att jag liksom kommit av mig.

Jag har ändå försökt mig på fysisk aktivitet genom åren. Jag åkte gärna skridskor på olika sjöar men föll igenom isen på Mjörn. Knät vreds till och där har det nu blivit artros. Jag spelade tennis för några somrar sedan. Då gick hälsenan av. Jag och min fru gick en tangokurs. Då fick jag någon slags inklämning av en axelsena. Jag tog sats och hängde med på en riktig långpromenad i naturskön miljö. Då fick jag omedelbart kapselinflammation i höger höft. Det är väl ändå inte konstigt att man blir lite rörelserädd. Men om bristande motion skapar dålig stämning, så blir epitetet ”rörelserädd” närmast en stigmatisering av en misslyckad människa. Så denna rädsla har varit svår att hantera.

Nu finns det ju på sjukhuset möjlighet till Friskvård. Den verksamheten har ju så bra rykte. Så jag tänkte att detta väl ändå borde vara något för mig. Jag gick på lunchyoga i vintras. Det var väldigt stelt att hitta en bra ställning, sittande på golvet. Då sa den vänliga ledaren att jag kunde sitta på en stol istället. Det kändes väldigt oyogaaktigt. Men hennes lugna, varma röst skapade någon slags kroppslig acceptans och jag kände ett visst välbehag. Det här kanske skulle kunna bli min grej.

Sedan prövade jag vattengympan. Det var tolv damer och jag. Ledaren var både graciös och musikalisk och jag längtade omedelbart efter att imitera hennes vackra rörelser. Jag tyckte att det gick ganska bra. Lite andfådd blev jag också, utan att känna något större obehag. Det här kanske också kunde bli min grej. Till hösten ska jag prova cirkelträningen. Där gör man visst allt för sig själv och i sin egen takt. Det borde verkligen kunna bli något för mig.

Det är bra att bli medveten om sina epitet, tänker jag, och bestämma sig för om man ska bli vän med dem eller försöka sig på en förändring. Jag har haft många andra epitet genom åren, hundhatare, frikyrkobarn, sushimotståndare och vänsterromantiker. Men det kan vi prata mer om en annan gång.

Staffan Skarrie är enhetschef för fysioterapin på Mölndals sjukhus. Det här är hans första krönika i Sahlgrenskaliv.

                                                                                   

Text: Redaktionen SU
Publicerad: 21 september 2020 11:31
Uppdaterad: 22 september 2020 12:06
Kategori: Krönika

Senaste kommentarer

Kerstin Hagberg skriver:

Gillar! Kerstin

2008 års coolaste skriver:

Underbart! Du är en fantastiskt härlig människa, Staffan!

Skriv en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Samltiga fält är obligatoriska.

Prenumerera på nyhetsbrevet

Få det senaste från Sahlgrenskaliv i din mejlkorg varannan vecka. Fyll i din e-postadress och starta din prenumeration.