20 oktober, 2021
”Den medföljande väninnan kan vara partnern som slår”
Våld kan drabba vem som helst. Vi i vården har ett ansvar: att ställa frågan och ta hand om svaret, skriver etiska vägledaren Cecilia Lundmark i sin senaste krönika.
Nationellt centrum för kvinnofrid, NCK, har två dagars utbildning för yrkesverksamma inom hälso- och sjukvård, en utbildning som vi alla borde få ta del av, för att påminna oss om vårt ansvar i mötet med den andre.
Efter utbildningen byter jag om för en löptur och funderar på om jag ska ha shorts eller inte. Den funderingen har sitt ursprung i temperaturen utomhus, inte för ett ögonblick handlar det om vad jag får lov att ha på mig eller om jag får lov att springa utomhus, ensam. För varje steg jag tar går mina tankar till alla dom som inte får lov att välja själva. Kvinnorna i Kabul som inte längre får lov att studera, där kunskapens möjlighet förbjuds för halva befolkningen. Våldsutsatta kvinnor överallt på jorden. Jag böjer mig ner, plockar en kastanj och låter den vila i handen, som om jag knyter handen kring mina möjligheter för att bevara dom. Min knutna hand blir också en symbol för att så länge kvinnor, för de är oftast kvinnor, blir utsatta för våld, behöver vi alla vara feminister.
NCK berättar om ”våldets normaliseringsprocess”. Om hur den utsatta bryts ned, blir slagen till golvet, förlorar självkänsla, vänner och socialt stöd och står kvar med skam och skuld. Så beskrivs ”våldsvågen”, en upptrappning som slutar med våld, dalar i förlåtelse, vilar i mjuk värme och kärlek, trappas upp med våld, dalar i förlåtelse, värme och kärlek, det blir ett sätt att leva. NCK berättar om hur vi i vården har en möjlighet att ge styrka, vara någon som kan påverka, stötta och bygga tillit. En dag så går hon kanske, men det kan ta tid.
Jag funderar igen, över kvinnorna jag mött i livet, över gånger jag funderat men inte frågat. Över tillfällen då jag föreläst och någon liksom hukat längst bak i salen. Över samtal i fikarum när någon sagt ”men varför går hon inte då, hur svårt kan det vara?”. Vi i vården har ett ansvar, att ställa frågan och att ta hand om svaret. Att förstå att det handlar om oss och om våra medarbetare, att du som chef behöver våga se och agera, att vi inte får vara de som sviker och ensamgöra den redan utsatta. Att få göra skillnad i någon annans liv är en möjlighet och ett ansvar. Våld kan drabba vem som helst, och hur som helst. Det innebär att frågan om våld bör ställas till alla, när kvinnan är ensam, den medföljande väninnan kan vara partnern som slår. Berätta för den utsatte att det som sker inte är riktigt och inte är kvinnans fel, tala om hur hon kan söka hjälp, uppmana till polisanmälan och kom ihåg att fråga om det finns barn. Barn som bevittnar våld är utsatta för våld.
Kastanjen lägger jag i fickan, som en påminnelse om att ingen kommer att leta i mina fickor för att kontrollera över mig och det jag gör. När jag kommer hem lägger jag den i fönstret. Wikipedia skriver: feminism är en samling rörelser och ideologier vars målsättning är att kvinnor ska ha samma rättigheter och möjligheter som män och där feminismen verkar för kvinnors politiska, ekonomiska och sociala rättigheter. Min kastanj blir en påminnelse om varför alla behöver vara feminister.
Cecilia Lundmark är etisk vägledare på Etiskt forum, Sahlgrenska Universitetssjukhuset.
Detta är en krönika. Åsikter och ställningstaganden är skribentens egna.
Läs mer:
Nationellt centrum för kvinnofrid: NCK
Västra Götalandsregionens medicinska riktlinje för våld i nära relationer: RMR Våld i nära relation