De ryckte in i covidvården – vad hände sedan?

Flera hundra människor lämnade i våras sina vanliga sysselsättningar för att hjälpa till i covid-vården. Andra fick se sin vanliga arbetsplats ställa om och hantera pandemin. Ett 60-tal personer berättade under våren om sina nya jobb i sjukhusets olika kommunikationskanaler. Här berättar några av personerna vad som hänt sedan sist.

Johannes Horn, dörrvakt

Vad jobbar du med nu?

– Jobbar kvar två dagar i veckan utanför ”Stråle” och är tillbaka med att jobba med reklam de andra dagarna i veckan.

Hur länge jobbade du med covid, och var?

– Från slutet av mars till juni. Sedan började jag igen i september. Jag har hela tiden varit placerad utanför Strålbehandlingen.

Bästa minnena från pandemin?

– Att få möjligheten att sätta ut möbler och parasoller och bygga upp en välkomnande miljö för patienterna och den positiva respons som jag fått.

Lärde du dig något? Vad?

– Att patienter behöver få prata om annat än vad de går igenom.

När vi intervjuade dig i våras sa du ”Det är tuffa grejer patienterna här går igenom. Jag är själv lite sjukhusrädd och har nästan inte haft kontakt med vården tidigare så detta är en nyttig erfarenhet. Man blir ödmjuk. De är så tacksamma, kommer med bullar och wienerbröd och tackkort den dag de slutar behandlingen.” Vad tänker du om det nu? 

– Att det krävs väldigt lite för att få människor som går igenom tuffa grejer att få det lite lättare och känna glädje. Detta är något sjukvården kanske borde satsa på då det kanske hjälper i konvalescensen.

Läs mer om Johannes Horn

I artikeln från i våras berättar han hur han bytte reklamjobb mot en tillvaro som dörrvakt.

Linda Moberg, specialistfysioterapeut

Vad jobbar du med nu?

– Jag är tillbaka på Fysioterapienheten, Sahlgrenska där jag arbetar i vanliga fall. Är sektionsledare samt placerad på CIVA, där jag har jobbat i många år.

Hur länge jobbade du med covid, och var?

– Jag jobbade i tre månader på Östra, Fysioterapienheten. Jobbade framför allt på IVA, IVA Kronan (tältet) och MAVA/IMA.

Bästa och sämsta minnena från den tiden?

– Bästa: lagandan- nu gör vi detta tillsammans! Gott omhändertagande från kollegorna på Fysioterapienheten Östra, samt på alla avdelningar. Jag har inte jobbat på Östra tidigare. Kände mig oerhört välkommen! Den tydliga strukturen och kommunikationen på Fysioterapin var också bra. Och den nationella kunskapsplattform som skapades av fysioterapeuter för oss fysioterapeuter.

Sämsta: nyheterna i press och på TV som många gånger inte visade den bilden som var här i kliniken. 

Lärde du dig något? Vad?

– Oerhört lärorik period på många sätt. Vikten av att vara flexibel, vikten av samarbete, tydlig kommunikation. Man lärde sig mer om covid-19 och dess behandling utifrån ett fysioterapeutiskt perspektiv. Det är ju fortfarande mycket vi inte vet, men det pågår ett ständigt lärande, kunskapsutvecklande.

När vi intervjuade dig i våras sa du ”Mobilisering är en stor och viktig del i arbetet: att komma upp och sitta, komma upp och stå på sina ben igen. Det handlar mycket om att man andas betydligt bättre när man sitter och står upp. Men också att det är något som är mer som vanligt, man får ökad medvetenhet om sin egen kropp och det ger en kick för självförtroendet att man faktiskt kan sitta på sängkanten och kanske till och med kunna komma upp och stå, även om man är patient på IVA sedan veckor tillbaka och fortfarande mycket sjuk.” Vad tänker du om det nu, när många i stället är hemma? Hur hoppas du att patienterna jobbar med rörelse nu?

– Förhoppningsvis att man är åter i sin vardag på samma fysiska nivå som innan, eller i alla fall på god väg. Att man får eller har fått professionell assistans av fysioterapeuter och andra vårdprofessioner för att komma vidare om man haft behov av detta.

Läs mer om Linda Moberg

I artikeln från 5 maj berättar hon om sina erfarenheter som fysioterapeut i covid-vården.

Christofer Sarela Gustavsson, farmaceut

Vad jobbar du med nu?

– Nu är jag tillbaka på barnkirurgiavdelningarna på barnsjukhuset. Där finns jag som stöd till sjuksköterskorna när de har frågor om läkemedel. Utöver det arbetar jag med lite allt möjligt gällande läkemedelshantering på avdelningarna. De främsta arbetsuppgifterna är dock att iordningställa och beställa läkemedel.

Hur länge jobbade du med covid, och var?

– Drygt tre månader har det blivit. Den 4:e april ryckte jag in på IVA Östra en helg för att avlasta. Därefter arbetade jag först vid IVA Kronan på Östra, och sedan vid IVA på Sahlgrenska. I mitten av juli hade jag mitt sista pass innan semestern.

Bästa minnena från den tiden?

– Det bästa har varit kollegorna som jag har fått arbeta med på intensivvårdsavdelningarna. Trots det ansträngda läget så har vi hållit humöret uppe och stöttat varandra. När det har varit som värst så har vi ändå kunnat samarbeta bra och ibland även kunnat skratta åt den absurda situationen som vi befann oss i.

Som en foodie har jag även fina minnen av den fantastiskt goda maten som Louise Johansson och Skyddsvärnet bidrog med till Sahlgrenska. Luncherna gav mig extra återhämtning tack vare dem!

Sämsta minnena från den tiden?

– Flytten från IVA Kronan till covid-IVA på Sahlgrenska var den jobbigaste tiden. Det var kort varsel och knappt någon tid till förberedelse. På IVA Kronan hade vi lärt oss mycket av vad som behövdes för en fungerande läkemedelshantering. Det fanns dock inte tid för att implementera detta och det var som att gå tillbaka alla steg. Förbi ruta 1, till ruta 0, samtidigt som patienter redan låg inne på IVA och behövde läkemedel där och då. Just då kändes situationen överväldigande.

När vi intervjuade dig i somras sa du ”förhoppningsvis har allt jobb inneburit att fler medarbetare fått upp ögonen för vad vi farmaceuter i vården kan hjälpa till med”. Vad tänker du om det nu?

– Jag tänker att vi har synts mer tack vare att vår verksamhet har funnits på plats vid IVA på alla tre sjukhustomter: Mölndal, Sahlgrenska och Östra, plus att vårdpersonal har ryckt in till IVA från flera olika enheter inom SU. Många har därför kommit i kontakt med vårat arbete på ett eller annat sätt. Några av dem som arbetat på covid-IVA har kanske delat med sig erfarenheten till deras ordinarie arbetsplats. Kanske har en diskussion väckts: ”Skulle en farmaceut kunna vara något för våran enhet”?

Läs mer om Christofer Sarela Gustavsson

Farmaceuterna får läkemedelsförsörjningen att funka

Gunnar Brandrup-Wognsen, läkare, forskare på AstraZeneca

Vad jobbar du med nu?

– Tillbaka på AstraZeneca och jobbar med en ”submission” till FDA (amerikanska läkemedelsverket) för utökat användande av vårt läkemedel Brilique.

Hur länge jobbade du med covid, och var?

– Jag jobbade totalt 2,5 månaderoch var på Mölndal-IVA hela tiden. Astra betalade min lön första månaden och sedan lyckades jag övertala dem att ”bjuda” på ytterligare 2 veckor. Men situationen var ansträngd så jag tog tjänstledigt ytterligare en månad.

Bästa och sämsta minnena från den tiden?

– Det bästa var den otroliga viljan att ”detta ska vi klara tillsammans” och hur viktigt det är att jobba över gränserna – läkare, sjuksköterskor, undersköterskor och administrativ personal. Det rådde en krigssituation utan en armés organisation och utan rutiner och struktur. Alla ställde upp där det behövdes och man hittade lösningar på de problem som dök upp. Vidare hur smart det är att ha olika specialiteter som samarbetar. Man visste väldigt lite om hur dessa patienter skulle få den bästa behandlingen men genom öppna dialoger och högt i tak lärde vi oss snabbt hur man bäst behandlar covid-19 patienter.

Det sämsta var naturligtvis besöksförbudet och pressen på personal att försöka hålla kontakt med anhöriga, men det var ju där jag hade min huvuduppgift och jag tycker vi löste det på ett bra sätt. Anledningen att jag inte nämner de mycket få patienter som avled är att jag är otroligt imponerad över att de allra flesta som kom IVA överlevde!

Lärde du dig något? Vad?

– Samarbete mellan olika specialiteter är något som man alltid kan ta med sig oavsett vad man jobbar med. Alla har något att bidra med. Vidare är jag grymt imponerad över Mölndalskliniken, stämningen och kvaliteten på den sjukvård som levererades. Vi klagar ofta på vår sjukvård men här levererades sjukvård i världsklass.

När vi intervjuade dig i våras sa du ”Min mor sa alltid att jag skulle bli präst. Men detta är nog det närmaste jag kommer” Vad tänker du om det nu?

– Tja, det var bara något som dök upp när vi talades vid, men en medmänsklig, empatisk inställning är något som kanske mer än någonsin behövs i dessa tider.

Läs mer om Gunnar Brandrup Wognsen

I artikeln från 12 maj berättar han om sitt uppdrag som förstärkningsläkare på IVA Mölndal.

Sara Hagstedt, biomedicinsk analytiker

Vad jobbar du med nu?

– Jag jobbar på enheten Molekylär mikrobiologi, Klinisk mikrobiologi och är tillförordnad sektionsledare för en av avdelningarna som är med och analyserar Covid-19 med PCR-analys. Jag har jobbat här under hela pandemin.

Hur länge jobbade du med covid, och var?

– Jag har varit med under hela pandemin och arbetar fortfarande med Covid-19. Det har varit ett heltidsarbete under hela våren och sommaren. Mängden prov till oss är lika omfattande nu som tidigare. Skillnaden i skrivande stund är att antalet positiva covid-19 fall är färre. Men rent arbetsmässigt är det ingen skillnad för oss.

Bästa och sämsta minnena från den tiden?

– Jag tror tyvärr inte att jag har något bästa minne ifrån denna tid, men det positiva som har skett under pandemin är att vi som enhet har blivit mer sammanslagen och fått en bättre samarbetsförmåga mellan avdelningarna.

Vi är otroligt utarbetade på hela enheten och antalet prover för PCR-analys minskar inte, utan ökar snarare. Minsta förkylningssymptom och man blir provtagen för covid-19-PCR. Detta gäller alla sjukhusavdelningar, vårdcentraler, äldreboenden och så vidare. Och väldigt många av proverna i VGR kommer till oss på lab.

Mitt sämsta minne är nog när man släppte den allmänna provtagningen på vårdcentralerna i juni utan att vi på lab fick en ärlig chans att förbereda oss. Vi hade inte tillräckligt med upplärd personal, material för att hantera proverna eller material och reagens till apparaturen som skulle analysera denna otroliga mängd med prover. Jag tror nog att hela enheten kan instämma att den tiden var hemsk och skapade ett trauma som vi nu bearbetar. Nästan samma scenario sker just nu då vårdcentralerna provtar alla barn och ungdomar med symptom. Att detta skulle påbörjas var inget vi fick information kring utan det kom till oss via i sociala medier.  

Lärde du dig något? Vad?

– Jag har lärt mig att ta snabba beslut och även strukturera om i scheman för att se till så att prover blir analyserade. Men detta har även gett stora konsekvenser i och med hög press och mycket stress för all personal. Tiden för återhämtning har varit knapp och bidragit till att en andel av oss fått sjukskriva oss.

När vi intervjuade dig i våras sa du ”Tidigare arbetade vi mellan 7.30-16.15. I slutet av mars började vi arbeta tidiga morgnar med start kl. 06.00 och sista passet går av vid midnatt. Det är en stor omställning, men när vi fick ett strukturerat schema blev det bättre. Nu vet alla när de kommer få möjlighet att vila, för kulmen är ju ännu inte nådd” Vad tänker du om det nu?

– Det har varit otroligt tufft och en större omställning för personalen än vi först insåg. Vi har varit färre personal under dagtid eftersom vi behövt ha personal här på kvällar och nätter. Samtidigt som vi på dagtid ska lära upp ny personal för att kunna hjälpa till och samtidigt ta hand om alla rutinprover och covid-19 prover som ska analyseras. Ordinarie personal på enheten har fått slita hårt för att täcka upp kvällar, helger och alla upplärningar. Oavsett om vi har haft planerade lediga dagar så har schemat varit väldigt tufft då det inte alltid har varit 2 dagar i rad utan strödagar här och där i veckorna. Det har skapat väldigt lite återhämtning.

Vi har även under sommaren fått jobba varannan helg för att personalen ska kunna ha 4 veckors sammanhängande semester. Något som var välhehövligt och bra men att detta pågått under så lång tid har trots det skapat en trötthet hos hela enheten. 

Läs mer om Sara Hagstedt

I artikeln från maj berättar hon om hur pandemin skapade en väldigt stressig situation på Klinisk mikrobiologi.