Att lämna cancerbesked: ”Jag sätter patienten i en krisreaktion”

Johan Stranne är adjungerad professor i urologi med inriktning prostatacancerkirurgi vid Prostatacancercentrum, Sahlgrenska Universitetssjukhuset. Genom åren har han lämnat många besked om prostatacancer.

– På något vis är mitt jobb att sätta patienten i en krisreaktion, för det kommer det att bli. Det spelar ingen roll om det är en liten tumör som sannolikt aldrig kommer att ge något bekymmer, eller om det är en spridd prostatacancer – det är ett skitbesked, säger Johan Stranne.

Efter alla år i yrket tycker han fortfarande att det är tungt att ge ett cancerbesked. Det han bär med sig in i mötet, och försöker förmedla till patienten, är att det vid prostatacancer oftast finns både tid och många åtgärder att sätta in: oavsett i vilket stadium cancern hittas kan ofta vården göra mycket för att bota, lindra, eller skjuta upp problem.

– De allra flesta kan vi bota: 85 procent av all prostatacancer vi hittar i dag är icke-spridd, vilket gör att den är potentiellt botbar. De sista 15 procenten har vi jättemycket behandlingar för, från ren hormonbehandling – som har gett två Nobelpris, så det är ingen dålig behandling! – till olika tilläggsbehandlingar, det området har fullständigt exploderat de senaste decennierna. Det gör att man kan ge hopp.

Ordet ”cancer” ett rött skynke

Men ordet ”cancer” är ett rött skynke för de flesta, upplever Johan Stranne. Många patienter tänker direkt att det innebär döden. Att få dem att förstå att prostatacancer är vanligt, och att många lever ett bra liv med diagnosen, är bland det svåraste i mötet med patienterna.

– Någonstans i 60–70-årsåldern börjar det bli vanligare att ha prostatacancerceller i prostatan än att inte ha det. Samtidigt dör ungefär 5–6 procent av svenska män av prostatacancer, vilket innebär att de allra flesta dör med prostatacancer, utan något bekymmer av sin cancer, inte av den. Min viktigaste uppgift att ge realistiska förväntningar på vad beskedet om prostatacancer innebär – och med realistiska menar jag mycket mer positiva än vad patienten tror. Det är ibland nästan svårare än tvärtom.

Reaktionen hos patienterna efter att ha fått ett besked om prostatacancer kan variera mycket. Vissa bryter ihop helt, men det är relativt sällan. Många blir i stället direkt lösningsorienterade: ”Ok, jag har cancer, vad gör vi åt det?”.

Känner oro om patienten inte reagerar

De svåraste patienterna är de som blir helt blanka. De som verkar ha förstått, men tycks helt opåverkade.

– De säger bara ”Jaha”. ”Hur känns det då?” undrar jag, och de svarar ”Det är bra”. Då vet man inte hur man ska ta nästa steg, om de verkligen är så ointresserade eller om reaktionen snarare är en försvarsmekanism.

Det kan låta konstigt, menar Johan Stranne, men han tycker att det är lättare när patienten reagerar starkt. Om ingen krisreaktion syns är det ett bekymmer.

– Man ska vara medveten om att männen i den här åldersgruppen är de som har högst risk för suicid i Sverige. Den risken mer än dubbleras av ett cancerbesked. Det är låga siffror, men det är ändå dubbelt så mycket av de låga siffrorna. Därför gör det mig mycket mer orolig om en patient inte reagerar. Då går jag omkring och kliar mig i huvudet, vad ska vi göra åt det här? Jag pratar med kontaktsköterskorna och vi gör upp en plan för att inte släppa det.

Bär med sig två saker

Förutom att det är viktigt att försöka ge en så realistisk bild som möjligt av det fortsatta förloppet, är det två saker Johan Stranne brukar bära med sig när han ger ett cancerbesked. Det första handlar om skuldfrågan.

– Jag fick ganska tidigt intala mig själv att det faktiskt inte är jag som har gett patienten cancer, jag är här för att försöka hjälpa personen. Det gjorde att det blev lite lättare att inte ta med sig det hem. Det kan man inte alltid låta bli att göra ändå, men det blir lättare att avgränsa det då.

Det andra är att han som läkare kan vara personlig gentemot patienterna, men inte familjär. Han uttrycker det som skillnaden mellan empati och sympati: att försöka förstå hur patienten känner sig, men utan att själv gå in i de känslorna.

– Patienten har familjemedlemmar som ska vara personliga i sin hjälp, det är inte min uppgift. Det kan vara jättejobbigt i alla fall, men man måste försöka övertala sig själv att försöka hjälpa patienten på ett mer objektivt sätt. Man kan vara personlig genom att ta patienten i handen, eller ge en näsduk, men inte genom att gråta med patienten. Det tror jag inte hjälper någon. Det är svårt att vara professionell om man är för personlig, säger Johan Stranne.

Bemötandet viktigt

I sin roll får han ett slags bekräftelse när han i efterhand träffar en välmående patient: operationen har gått enligt plan, värdena är bra, cancern verkar borta och patienten inte har fått några biverkningar av behandlingen.

Men det allra viktigaste tycker han är att både patienten och anhöriga har känt sig trygga under tiden i vården, och tycker att de har fått ett bra bemötande. Där framhåller han samarbetet i vårdteamet.

– Det finns patienter som hör av sig och tackar och vill hälsa till personalen att ”jag trodde att det här skulle vara mycket värre än vad det var”. När patienterna kommer tillbaka och är lättade, det är väldigt skönt att höra. Då har vi lyckats, som grupp.

Text: Elin Widfeldt
Texten är del tre i VGRFokus artikelserie om prostatacancer. Del ett och två hittar du här och här.