25 januari, 2021

”Att få barn under en pandemi var lite annorlunda än vi hade tänkt”

Man kan läsa på mycket om friska och sjuka barn, men att ta hand dem, det är något annat. Tur då att barnläkare Gustaf Lernfelt fått sitt första barn med en specialist. Och pandemin – den gjorde sig mest påmind utanför förlossningsrummet.

Vilken tur du har som får barn med en specialist, sa jag inte. För det är min sambo som har lärt mig det mesta jag kan om barn. Under de åtta år vi hängt ihop, har hon lånat barn och hundar som andra hyr film. Ja alltså, som man gjorde förr i butik, när man lämnade tillbaka. Det var genom att titta på henne jag lärde mig hur man når fram, får förtroende och möter barnen. Hur man måste vika in när man sätter på pojkar blöjor, så att de inte kissar upp och ur. Att det inte är någon idé att försöka byta barnbok när man läst om samma för tredje gången i rad.
Man kan läsa på mycket om friska och sjuka barn, men att ta hand dem, det är något annat.

Nu var det alltså vår tur. Att få barn under en pandemi var lite annorlunda än vi hade tänkt. Jag fick som pappa bara delta en kort stund under det första ultraljudsbesöket, och endast via telefon. Då kunde jag, som alla förstagångsföräldrar säkert gör, ställa rimliga frågor som ”ser det ut att finnas lagom mycket fostervatten”? Vid varje besök satt jag dock nervös strax utanför och väntade, redo att finnas där, om vi skulle få ett tråkigt besked. Vi var båda besvikna över situationen, men det är lätt att förstå hur känsligt det vore om någon på MVC blev sjuk och smittade andra gravida.

”Väl medveten om att jag skulle missa förlossningen om jag blev sjuk, gick jag de sista veckorna till jobbet med en klump i magen”

Min sambo hade förberett sig som ingen annan. Sett alla influencers förlossningsvideor, och säkert ett hundratal till på Youtube. Jag kontrade med att bjuda hem en kollega och vän, som demonstrerade selar och bärsjalar. Vi fick prova knytningar och bära runt på hennes son. Vi hade båda följt @forlossningen_ostra slaviskt på Instagram, ett måste för alla blivande föräldrar. Vi köpte tvättmaskin och Volvo. Tre månader innan beräknad partus var vi redo. Spjälsängen var bäddad, barnvagnen stod i hallen och BB-väskan var packad.

Så slog Covid-19 till igen, med full styrka. Väl medveten om att jag skulle missa förlossningen om jag blev sjuk, gick jag de sista veckorna till jobbet med en klump i magen. Det var inte alltid lätt att vara sådär bra och sympatisk när man mötte infekterade patienter. Munskydd och skärm hjälpte inte direkt till i kommunikationen, men jag hoppas och tror att jag ändå gjorde ett okej jobb.

Vi höll oss friska, men svärfar blev sjuk. Han klarade sig ganska lindrigt undan och slapp bli inlagd, vi ringde varje dag och stämde av. Graviditeten drog över tiden och vi fick en bokad tid för igångsättning, äntligen! Väl på plats märkte vi inte av pandemin längre. Det var munskydd på och vi fick inte röra oss fritt, men vi blev så fantastiskt väl omhändertagna. Världen utanför försvann. Allt som fanns var ett rum, min sambo och ett barn som var på väg.

Personalen var fullblodsproffs, nitton och en halv timme efter första bedömningen var bebisen ute. Trots att jag läst på varenda förlossningskomplikation, kände jag mig aldrig orolig. Barnmorskorna Maria och Ulrika peppade och drev på, Carina och Christin hjälpte till med säker hand. Visst hade vi en del tur, men jag blev otroligt imponerad över den vård som bedrivs. Kvinnokliniken alltså, vad de kan! För att inte tala om min sambo, som plötsligt visste precis vad hon skulle göra. Hon beskrev det som att hennes kropp sade till henne hur hon skulle agera, det var bara att följa med. 

Jag vet att det föds 115 000 barn i Sverige varje år, och att det statistiskt sett inte är så speciellt med ett till. Och jag vet att det blir tjatigt att lyssna på nyblivna föräldrar, som inte kan få nog av att prata om sina perfekta små bebisar. Men vad kan vara viktigare att skriva om, än ett första skrik, ett huvud mot sitt bröst och ett par yrvakna ögons första möte. Jag är så stolt över min son, och överlycklig att få bli pappa. Pandemier till trots fortsätter ändå livet, och Sahlgrenskas fantastiska personal finns där när man behöver dem.

Text: Redaktionen SU
Publicerad: 25 januari 2021 09:14
Uppdaterad: 28 januari 2021 15:35
Kategori: Nyhet

Senaste kommentarer

Anne Nygren skriver:

Underbar berättelse om er två fina föräldrar och lilla knytet. All lycka till hela familjen❤️ Anne Göran och sysslingen Mathias.

Jan skriver:

Fint G! All lycka till er. Bästa hälsningar från farbror

Jill skriver:

Tack för en fin berättelse om ert nyfödda barn! En glädje så stor och viktig sådan!

Skriv en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Samltiga fält är obligatoriska.

Prenumerera på nyhetsbrevet

Få det senaste från Sahlgrenskaliv i din mejlkorg varannan vecka. Fyll i din e-postadress och starta din prenumeration.