7 juli, 2020

Allt har sin tid

Från Lillhagens mentalsjukhus till Hisingens öppenvård. 45 år har gått sedan Maritha Wedberg började sin bana som skötare i psykosvården. Inte en enda gång har hon ångrat sitt yrkesval.

"Jag har haft ett fantastiskt yrkesliv", säger Maritha Wedberg som mött psykospatienter i 45 år år. Bild: Maja Larsson

En del patienter dröjer sig kvar lite extra hos Maritha Wedberg. Som mannen hon träffade första gången 2006. Han hade precis blivit sjuk och symtomen var många. Han stod bland sina arbetskamrater och såg en järnbalk falla ner från taket. Han skrek åt alla att flytta på sig, men ingen reagerade; ingen järnbalk hade fallit. En gång stod han i en folksamling och upplevde hur alla människor försvann runt honom. Mitt i sommaren tittade han ut över älven och såg snöflingor falla. Han kände sig avlyssnad, förföljd, upplevde att fåglarna spionerade på honom.

I flera år var livet med psykossjukdom tungt och mörkt. Men tidigare i år kom mannen till Maritha Wedbergs samtalsrum på Hisingens psykosmottagning tillsammans med sin nya fru. Efter tretton år hade allt vänt. Mannen hade börjat jobba, träna och träffa vänner. Han hade vågat resa utomlands, trots att han bara ett par år tidigare inte ens klarat att åka spårvagn. Framför allt hade han för första gången på länge en fin relation till sina barn.

– Något jag verkligen lärt mig är att vården vi ger i psykiatrin måste få ta tid. Att få uppleva en sådan här solskenshistoria är fantastiskt, och jag har haft turen att få uppleva många, men det hänger ju på att man låter allt ta tid. Belöningen för mig som skötare är fantastisk; här har jag faktiskt varit med och gjort skillnad på riktigt, säger Maritha Wedberg.

Avdelningen hade 42 patienter

Första steget in i psykiatrin tog hon 1975, som nyskild småbarnsmamma.

– Jag bodde nära Lillhagen, tvärsöver en äng bara, och det var viktigt för mig att ha nära hem. På den tiden kunde vem som helst få jobb i psykiatrin, så jag blev anställd med en gång, berättar hon.

Psykossjukdomar, demens och depressioner – de 42 patienterna på långvårdsavdelningen där Maritha Wedberg jobbade kunde lida av de mest skilda psykiatriska tillstånd. De låg på sexbäddssalar och vårdades långa perioder, en del för resten av sina liv.

– Det låter inte klokt idag, men så var det då. Arbetet innebar mest omvårdnad; den typen av motiverande samtal vi har med patienterna idag hade man inte då. Men jag tyckte arbetet var intressant och stimulerande. Det kändes viktigt, säger Maritha Wedberg.

Efter ett par år valde hon att utbilda sig till skötare. Den tvååriga utbildningen gjorde henne nästan omedelbart kvalificerad nog att bli föreståndare.

– Men det ville jag inte bli. Att bli chef har aldrig tilltalat mig; jag tycker inte jag har några ledaregenskaper. Man ska vara lojal mot alla och så oerhört objektiv. Jag har valt att vara skötare i hela mitt yrkesliv och trivts alldeles utmärkt med det.

Inriktade sig på psykos

Efter många år på Lillhagen, i slutenvård och öppenvård, bestämde sig Maritha Wedberg för att prova på att enbart jobba med psykospatienter. Det är nu 30 år sedan.

– Har man psykossymtom är man sjuk på riktigt, men funktionsnivån kan variera mycket. Att höra röster kan vara otroligt obehagligt och nedbrytande för en del personer, medan andra är helt på det klara med att det är röster. En del av mina patienter är högutbildade personer som jobbar och mår nästan som vem som helst medan andra är helt oförmögna att klara någonting. Variationen tycker jag är väldigt rolig.

Som skötare i psykosvården har Maritha haft en lista över ”sina” patienter. Det senaste året har de varit 52. En del har hon träffat varje vecka, andra varannan, en del bara någon gång per år. Somliga har fått hembesök, andra har kommit till hennes behandlingsrum på öppenvårdsmottagningen på Polstjärnegatan i Lundby.

– Min roll är att prata med dem, få dem att må bättre. De som inte klarar att gå ut försöker jag stötta och motivera till att kanske klara att ta sig ut någon dag. Andra vill bara sortera sina tankar tillsammans med mig. Ibland berättar de ganska tokiga saker, men jag vill gärna försöka förstå. Andra behöver bara få dumpa av sig jobbiga upplevelser och då är jag helt enkelt en soptunna.

I våras fyllde Maritha Wedberg 67 år och gick i pension.

– Visst är arbetet krävande, och i början av tvåtusentalet var jag sjukskriven för utmattningsdepression i fem år. Men det gjorde mig nästan ännu mer engagerad i mitt jobb. Jag kan verkligen förstå hur en del av patienterna känner, den där totala oförmågan att ta sig för någonting, hur gärna man än vill. Att jag fick de insikterna har gett mig en ödmjukhet inför patienternas problematik. Jag har aldrig ångrat mig eller tänkt att jag borde gjort något annat. Jag har haft ett fantastiskt yrkesliv.

Text: Maja Larsson
Publicerad: 07 juli 2020 09:13
Uppdaterad: 07 juli 2020 09:13
Kategori: Profilen

Senaste kommentarer

Linda Wesén skriver:

Så fint att få höra din historia Maritha. Tack för allt gott du gjort patienterna och för att du varit en så bra kollega.
Lycka till med ditt nya liv.

Agneta Westring skriver:

Tack för din artikel Maritha!
Egen erfarenhet kan vara en stor tillgång.
Hoppas du trivs som pensionär.

Ylva Lindqvist skriver:

Vilken fin artikel om ditt yrkesliv.

Jeanette Virtanen skriver:

Fin artikel, vilken erfarenhet du har Maritha! Varit ett nöje att arbeta med dig!

Maritha Wedberg skriver:

Tackar ödmjukast 🖐

Karin Jakobsson skriver:

Fin och intressant artikel om dej och ditt arbete Maritha!

Maritha Wedberg skriver:

Jag vet…😉😂
Tack

Carina Friis skriver:

Fint att Du berättar, om Ditt långa yrkesliv!

Maritha Wedberg skriver:

Tack

Skriv en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Samltiga fält är obligatoriska.

Prenumerera på nyhetsbrevet

Få det senaste från Sahlgrenskaliv i din mejlkorg varannan vecka. Fyll i din e-postadress och starta din prenumeration.